Årets bild är en del av problemet

F irriterade sig på motiveringen, tillsammans irriterade vi oss över bilden i sig när vi var och såg Årets bild 2010-utställningen på Örebro läns museum i helgen.

Denna bild fångade oss direkt. Ett naket ögonblick av maktens världsordning samlad i ett rum utan säkerhet.

Årets bild Årets bild 2010 Henrik Montgomery, Scanpix

Det som framför allt stör med Årets bild är att det inte är en bra bild. Det är till och med ganska trist bild. Det enda skälet till varför den blivit årets bild är den symboliska laddningen.

Nicolas Sarkozy ser uppgiven ut, Angela Merkel skeptisk, José Manuel Barroso roat intresserad, Fredrik Reinfeldt är i bakgrunden och Gordon Brown lite utanför som vanligt. När vi ser bilden vet vi att de misslyckats.

Men utan ledfyren i bildens mitt blir den aldrig vald till Årets bild. Det är i ett rum helt utan säkerhet, säger juryn, och uttalar det nästan rakt ut Han går mitt ibland oss, frälsaren, Obama.

Och naturligtvis är de inte utan säkerhet. De behöver ingen säkerhet mellan varandra, bara mot omvärlden och där var det många raders säkerhet till oss i resten av världen, som de var där inne för att tala om.

I en annan motiveringstext säger juryn att maktens män och kvinnor är helt omedvetna om kamerorna. Men det är de naturligtvis inte. Man ser andra kameror i bilden och helt säkert är det en hel radda bredvid Henrik Montgomery från Scanpix. Det man ser är inte omedvetenhet om kameror, det är uppgivenhet om ett system de inte längre tror på.

Det vi vill tolka bilden som är det största skälet till varför det aldrig kommer fungera igen.

Omvärldens förväntningar på att låsningarna kan dyrkas upp, bara han finns där. Och det äre precis det som är problemet med juryns val. Det är en manifestering av ett feltänk.

Min kollega Lars Olof menade att bilden säger det är en negativ bild som talar om just det problemet, att alla hukar sig för jätten, men jag tror inte det.

Jag tror snarare det är samma skäl som gav Obama fredspriset innan han hunnit förtjäna det. Och när vi står med tyngden på hälarna och väntar på att han ska hända kommer vi heller inte kunna röra oss när vi måste.


Sen var utställningen kul att se. Bilden på handbollslaget som vann priset för Årets sportfeature av Sören Andersson är briljant och gör sig bara bättre i storformat.

DN-fotografen Paul Hansens bildreportage om AIK-bröderna vann välförtjänt i sin klass.

Två av tre porträtt är riktigt starka, särskilt som det andra kommer nära personligt – men den tredje bilden på Kleerup är faktiskt rätt värdelös. Det måste finnas tusen bättre rockfotobilder från 2009.

Sen lider utställningen lite av att den är illa hängd. Särskilt bildserierna från Årets fotograf, Pieter Ten Hoopen. På en ganska liten yta hänger bilderna flera gånger om.


Sen skulle jag velat återge bilderna här, men fotograferna är ju så kinkiga med sin upphovsrätt, så det fick bli lite sämre innehåll istället.