Menig soldat åtalad för WikiLeaks-läckan

Apropå att det inte är i offentlig kritik problemet sitter för den amerikanska militären, idag har amerikanska militären åtalat menige Bradley E. Manning för att ha läckt videon och andra hemliga dokument till WikiLeaks:

The U.S. military said Tuesday it is pressing criminal charges against Pfc. Bradley E. Manning, 22, for allegedly transferring classified data onto his personal computer and adding unauthorized software to a classified computer system.

Manning of Potomac, Maryland, is suspected of leaking a classified 2007 video of an Apache helicopter strike that killed 12 civilians in Baghdad, including two journalists from the Reuters wire service, the military said.

CNN Military: U.S. soldier to be charged in leak of strike video

Det är inte i offentlig kritik problemet sitter för den amerikanska militären

Innan jag läste The Runaway General i The Rolling Stone tyckte jag det var helt otroligt hur det kunde hända. Hur kunde en så högt uppsatt general som Stanley McChrystal hamna i det här läget?

För har man kommit så långt så man blir utsedd att leda operationerna i en av President Obamas kampanjfrågor, då måste man gjort sina rundor i det politiska spelet.

When Barack Obama entered the Oval Office, he immediately set out to deliver on his most important campaign promise on foreign policy: to refocus the war in Afghanistan on what led us to invade in the first place. “I want the American people to understand,” he announced in March 2009. “We have a clear and focused goal: to disrupt, dismantle and defeat Al Qaeda in Pakistan and Afghanistan.”

The Rolling Stone The Runaway General

Men när man läser artikeln verkar han legat nära gränsen för vad man får göra hela sin karriär:

[A]s he moved up through the ranks, McChrystal relied on the skills he had learned as a troublemaking kid at West Point: knowing precisely how far he could go in a rigid military hierarchy without getting tossed out. Being a highly intelligent badass, he discovered, could take you far – especially in the political chaos that followed September 11th. “He was very focused,” says Annie. “Even as a young officer he seemed to know what he wanted to do. I don’t think his personality has changed in all these years.”

By some accounts, McChrystal’s career should have been over at least two times by now.

Ibid

Redan förra hösten kritiserade han Obama-administrationen öppet när han kritiserade vicepresident Biden efter ett tal han hållit i London:

[D]uring the question-and-answer session following a speech he gave in London, McChrystal dismissed the counterterrorism strategy being advocated by Vice President Joe Biden as “shortsighted,” saying it would lead to a state of “Chaos-istan.” The remarks earned him a smackdown from the president himself, who summoned the general to a terse private meeting aboard Air Force One. The message to McChrystal seemed clear: Shut the fuck up, and keep a lower profile.

Ibid

Meddelandet från Vita huset gick tydligen inte fram. Eller också gjorde meddelandet det, för det är oftast inte McChrystal själv som uttalar de mest kritiska eller raljerande orden i artikeln, det är hans personal.

“Who’s he going to dinner with?” I ask one of his aides.
“Some French minister,” the aide tells me. “It’s fucking gay.”

[…]

“Are you asking about Vice President Biden?” McChrystal says with a laugh. “Who’s that?”
“Biden?” suggests a top adviser. “Did you say: Bite Me?”

[…]

One aide calls Jim Jones, a retired four-star general and veteran of the Cold War, a “clown” who remains “stuck in 1985.” Politicians like McCain and Kerry, says another aide, “turn up, have a meeting with Karzai, criticize him at the airport press conference, then get back for the Sunday talk shows. Frankly, it’s not very helpful.”

[…]

McChrystal reserves special skepticism for Holbrooke, the official in charge of reintegrating the Taliban. “The Boss says he’s like a wounded animal,” says a member of the general’s team.

Det är tydligt att gruppen runt McChrystal har den tonen i sin jargong, det som fascinerar är hur reportern Michael Hastings kunnat komma så nära inpå Team America, som McChrystals närmaste grupp kallar sig, att han fått höra det. (America, fuck yeah! Comin’ again to save the motherfucking day, yeah!) Och hur otroligt odödliga de tror sig vara när de släppt in honom. (I.N.T.E.L.L.I.G.E.N.C.E. is down! I repeat, we have no I.N.T.E.L.L.I.G.E.N.C.E.!)

Det finns många intressanta bihistorier i det här, men den jag kommer minnas är militärens lösning på problemet. TT hade en notis som skickades ut till medierna idag om att

Robert Gates har skickat ett dokument på tre sidor till ledande befattningshavare inom militären och försvarsdepartementet, där han säger sig vara ”bekymrad över att departementet har blivit slappt i kontakterna med medierna, och ofta agerar i strid med gällande regler och procedurer”.

[…]

Gates, som tidigare varit chef för underrättelsetjänsten CIA, skriver att ”läckande av hemlig information bryter mot lagen och kan inte tolereras” och att de som bevisligen läcker kommer att åtalas. Han kräver också att de inom militären som ska uttala sig i frågor av ”nationell eller internationell” betydelse först måste få ett godkännande av en pressansvarig inom försvarsdepartementet.

Sydsvenskan USA:s militär får munkavle

Dokumentet refererar naturligtvis till två händelser i närtid, dels läckan till Wikileaks och artikeln om General McChrystal.

Visst är det så att McChrystal inte kan vara kvar på sin position efter sådan offentlig kritik, men det är inte att han och hans medarbetare uttrycker sig på det sättet som är problemet. Det är att de tycker det om demokratiskt valda och civila företrädare som försöker skapa ordning i landet de arbetar för stödja.

Peter Wolodarski skriver om det i söndagskrönikan:

En general som så oförblommerat visar förakt för den civila ledningen måste sparkas. Ingen demokrati kan tillåta att militärer sätter sig över politiker, oavsett hur många stjärnor de har på axelklaffarna.

Men även om Obama tillfälligt återställt ordningen och visat vem som bestämmer har stormen kring McChrystal bara förstärkt oron kring Afghanistan.

McChrystal ansvarade förra hösten för omläggningen av USA:s militära strategi i landet, en kursförändring som hittills inte dämpat våldet. Efter hans avgång ökar osäkerheten och tvivlen.

Afghanistan är det rättfärdiga kriget som gradvis blivit det alltmer hopplösa.

DN Planera för reträtten

På söndagen tog den General David Petraeus över befälet över ISAF-styrkorna i Afghanistan. I talet han höll hyllade han sin företrädare och sa att han skulle fortsätta på hans inslagna väg och COIN-strategi:

– Vi har inget annat val än att samarbeta, sade Petraeus om läget i landet vid övertagandet, som skedde vid en ceremoni på Isaf-styrkornas högkvarter.

I talet, som hölls för högre befälhavare och afghanska ministrar bredvid monumentet till minne av stupade Isaf-soldater, markerade Petraeus tydligt att bytet av ledare inte innebär ett byte av strategi. Generalen stöder officiellt president Barack Obamas plan på ett trupptillbakadragande i juli nästa år, men tillägger att man måste ta hänsyn till läget ”i fält”.

Petraeus hyllade sin föregångare och lärling, den sparkade general Stanley McChrystal.

– De senaste månadernas framgångar, en målmedveten fiende till trots, är resultatet av hans vision, kraft och ledarskap, sade Petraeus.

SvD Befälsbyte i Afghanistan

De senaste månadernas framgångar innebar den blodigaste månaden sedan krigets inledning.

Det är inte offentlig kritik som är problemet, det är inte läckor av vidrigt videomaterial, det är inte bassar som hatar sitt jobb – det är kriget självt och en sned idé om vad som kan bygga upp en demokrati:

“The military cannot by itself create governance reform.”

Part of the problem is structural: The Defense Department budget exceeds $600 billion a year, while the State Department receives only $50 billion.

The Rolling Stone The runaway general, s 3

The Rolling Stone

Pussies don’t like dicks, because pussies get fucked by dicks. But dicks also fuck assholes: assholes that just want to shit on everything. Pussies may think they can deal with assholes their way. But the only thing that can fuck an asshole is a dick, with some balls. The problem with dicks is: they fuck too much or fuck when it isn’t appropriate – and it takes a pussy to show them that. But sometimes, pussies can be so full of shit that they become assholes themselves… because pussies are an inch and half away from ass holes. I don’t know much about this crazy, crazy world, but I do know this: If you don’t let us fuck this asshole, we’re going to have our dicks and pussies all covered in shit!

Team America (via iMDB)

Jämställdheten för oss framåt, men inte bara framåt

Ägnat förmiddagen åt att läsa min Instapaper och tänker på jämställdhet och veckan som gått.

Jag börjar med New York Times artikel om den svenska pappaledigheten och hur när de två föräldramånaderna som villkorats till män lett till att pappornas uttag av föräldraledighet ökat från 6 % till 85 % och dessutom mångdubblat tiden de som tar pappaledigheten stannar hemma:

Eight in 10 fathers now take a third of the total 13 months of leave — and 9 percent of fathers take 40 percent of the total or more — up from 4 percent a decade ago.

The New York Times In Sweden, the Men Can Have It All

Den kanske inte självklara effekten har också kunnat märkas på mödrarnas löner som ökar med 7 % i snitt per månad som barnens pappor tar ut i föräldraledighet.

Det här är naturligtvis solklart framåt.

Jag fortsätter med utmärkta Hanne Kjöller som skriver om den inverterade sidan av diskussionen om importfruar:

Det är män som i drömmen om ett annat liv, i Europa eller USA, uppvaktar utländska kvinnor – gringas. De lockar med exotism och ibland också mysticism. De umgås ett tag, låter de turistande kvinnorna betala för allt, och i bästa fall får de så småningom följa med någon av dem till deras hemland.

Parallellen till Thailand är svår att undvika. Det är med män i huvudrollerna vi är vana att se denna form av utnyttjande, som säkert i vissa fall kan vara ömsesidigt. Men eftersmaken är ändå besk.

DN Sexturism: Kvinnligt utnyttjande inte mindre sunkigt än manligt

Jag avslutar med en mer personlig notering där en projektkollega blivit utsatt för en ganska klassisk manlig härskarteknik där en arbetsledare, som själv felat, kommenterat att det inte är så lätt att komma ihåg allting när man precis fått barn. Arbetsledaren i det här fallet är naturligtvis kvinna och projektkollegan man.

Även om bara en av de här sakerna som för samhället framåt är det ändå tre saker som säger att vi blivit mer jämställda. Maktfördelningen sprids jämnare över oss och kanske behöver vi kunna gå bakåt för att komma framåt i ett större perspektiv.

Uppdatering

Hade inte läst morgontidningen när inlägget skrevs. Där hade NA ett litet reportage om Lena Lind Palicki, språkforskare på Örebro universitet, som lagt fram sin avhandling Normaliserade föräldrar : En undersökning av Försäkringskassans broschyrer 1974–2007 i maj som granskat Försäkringskassans kommunikation till nyblivna föräldrar från 1974 fram till 2007.

Det hon konstaterat är att ju mer jämställd användningen av föräldraförsäkringen blivit, ju mer har den riktats till mamman:

– Nu när samhället har blivit mer jämställt och det är mer självklart att mannen kan vara hemma har man fallit tillbaka i gamla strukturer och glömt bort att tilltala mannen i informationen.

NA Föräldrar – då är det mammor som tilltalas

Men att det också var mer parnormativt förr. Nu finns bonusbarn och mer okonventionella familjebildningar med i broschyrerna. Daniel Lagerqvist (@danielNerikes) skriver även en krönika om könsdiskriminering på Kappahl (typ).

Årets bild är en del av problemet

F irriterade sig på motiveringen, tillsammans irriterade vi oss över bilden i sig när vi var och såg Årets bild 2010-utställningen på Örebro läns museum i helgen.

Denna bild fångade oss direkt. Ett naket ögonblick av maktens världsordning samlad i ett rum utan säkerhet.

Årets bild Årets bild 2010 Henrik Montgomery, Scanpix

Det som framför allt stör med Årets bild är att det inte är en bra bild. Det är till och med ganska trist bild. Det enda skälet till varför den blivit årets bild är den symboliska laddningen.

Nicolas Sarkozy ser uppgiven ut, Angela Merkel skeptisk, José Manuel Barroso roat intresserad, Fredrik Reinfeldt är i bakgrunden och Gordon Brown lite utanför som vanligt. När vi ser bilden vet vi att de misslyckats.

Men utan ledfyren i bildens mitt blir den aldrig vald till Årets bild. Det är i ett rum helt utan säkerhet, säger juryn, och uttalar det nästan rakt ut Han går mitt ibland oss, frälsaren, Obama.

Och naturligtvis är de inte utan säkerhet. De behöver ingen säkerhet mellan varandra, bara mot omvärlden och där var det många raders säkerhet till oss i resten av världen, som de var där inne för att tala om.

I en annan motiveringstext säger juryn att maktens män och kvinnor är helt omedvetna om kamerorna. Men det är de naturligtvis inte. Man ser andra kameror i bilden och helt säkert är det en hel radda bredvid Henrik Montgomery från Scanpix. Det man ser är inte omedvetenhet om kameror, det är uppgivenhet om ett system de inte längre tror på.

Det vi vill tolka bilden som är det största skälet till varför det aldrig kommer fungera igen.

Omvärldens förväntningar på att låsningarna kan dyrkas upp, bara han finns där. Och det äre precis det som är problemet med juryns val. Det är en manifestering av ett feltänk.

Min kollega Lars Olof menade att bilden säger det är en negativ bild som talar om just det problemet, att alla hukar sig för jätten, men jag tror inte det.

Jag tror snarare det är samma skäl som gav Obama fredspriset innan han hunnit förtjäna det. Och när vi står med tyngden på hälarna och väntar på att han ska hända kommer vi heller inte kunna röra oss när vi måste.


Sen var utställningen kul att se. Bilden på handbollslaget som vann priset för Årets sportfeature av Sören Andersson är briljant och gör sig bara bättre i storformat.

DN-fotografen Paul Hansens bildreportage om AIK-bröderna vann välförtjänt i sin klass.

Två av tre porträtt är riktigt starka, särskilt som det andra kommer nära personligt – men den tredje bilden på Kleerup är faktiskt rätt värdelös. Det måste finnas tusen bättre rockfotobilder från 2009.

Sen lider utställningen lite av att den är illa hängd. Särskilt bildserierna från Årets fotograf, Pieter Ten Hoopen. På en ganska liten yta hänger bilderna flera gånger om.


Sen skulle jag velat återge bilderna här, men fotograferna är ju så kinkiga med sin upphovsrätt, så det fick bli lite sämre innehåll istället.

Jag vill att robotar ska få börja drömma om elektriska får

Vi har gjort bokslut av framtiden som framtid. Barnen ritar inte längre flygande bilar och tror inte längre att de kommer flyga till jobbet med helikopter.

Till och med science fiction ses med nostalgisk blick. De riktiga framtidsvisionerna filmatiserar vi från ännu en av Isaac Asimovs noveller. Och om vi försöker skapa en ny bild av framtiden gör vi den så lik vår nutid som möjligt och endast för att vi gjort slut på våra naturresurser och behöver nya för att komma vidare.

Jag tror vi behöver två saker för att börja tro på framtiden igen. Ett HIV-vaccin, så vi slipper umgås med döden när vi blir kära, och en hållbar energikälla.

Kärnkraft, ja tack!

Fission vore ju en fantastisk lösning om det inte var så jävla grisigt att bryta uran och om vi slapp de där fula slaggprodukterna efteråt, som vi inte säkert vet vad som händer med när vi försöker göra oss av med eftersom vi inte hunnit få lång tid nog på oss för att försöka.

Någon gång under min högstadietid blev jag satt på att presentera fusionskraft i ett projekt. Jag hade aldrig varit intresserad av fysik, och i ärlighetens namn aldrig därefter heller, men av någon anledning triggades jag av fusion. Jag tror det redan då var för dess löfte om framtid.

Löftet säger outtömliga energiresurser där bränslet, de tunga väteisotoperna deuterium (²H) och tritium (³H) som behövs för fusionen, finns naturligt i vatten och processen lämnar inget farligt avfall utan bara redan naturligt förekommande helium (He).

När deuterium och tritium slås samman bildas helium och samtidigt frigörs energi. Problemet är att det är väldigt svårt att få sammanslagningen att ske och i dagsläget behöver man tillföra så mycket energi för att det ska ske att energiutbytet blir negativt.

Två lovande metoder

Det finns två lovande metoder som forskarna tror kommer leda till en metod där vi kan få ett positivt energiutbyte ur fusion: magnetisk fusion och laserinnesluten fusion.

I franska Cadarache bygger ett internationellt forskarlag kärnreaktorn ITER (namnet är taget från latin och betyder vägen) som är ett försök att bemästra magnetisk fusion till år 2026. I en artikel i tisdags rapporterade DN om ett amerikanskt forskarlag från National Livermore National Laboratory som hävdar att de kommer ha en fungerande version av laserinnesluten fusion redan så snart som om två år.


Jag tror inte på flygande bilar, men jag vill att åtminstone de som växer upp nu ska tro på och sikta mot en framtid väsensskild från den de har runt sig när de växer upp, inte ännu en årlig uppdatering av the_time('Y+1').

Annars tror jag aldrig vi når den.

Jag är en boer

Apropå rasism studsade jag lite när jag läste DN i söndags:

George Lhauschayre, 25, singel, arbetar i broderns familjeföretag:
– Jag bryr mig inte så mycket om politik, jag känner inte till bakgrunden. Jag kan inte säga om Zuma är bra eller dålig. De är likadana allihop. Vad han än gör så är det hans eget problem. Polygami är deras kultur, det var så de växte upp. Det rör inte mig. Jag är en afrikander, en boer.

DN Vad tycker du om Jacob Zuma och hans regering? (2010-02-21, s 21) [inte på nätet]

Den elfte februari 1990 frigavs Nelson Mandela från fängelse i Sydafrika. Då var George Lhauschayre 5 år gammal. 1994 blev Mandela president, en position han hade fram till 1999 när han pensionerade sig. Då var George 14 år gammal.

Nu en vecka efter att Sydafrika firat 20-årsdagen av Mandelas frigivning talar George från djupet av sina fördomar, helt utan att skämmas – stolt till och med. De är likadana allihop och Jag är en afrikander, en boer. Det förvånar kanske inte, men det skrämmer lite.

Att ändra åsikter i grunden tar tid. Jag tycker det måste varit uppenbart att apartheid var fel, även i Sydafrika de sista åren innan Mandelas frigivning. Och även om det inte var det borde det varit självklart, åtminstone för dem som växte upp och blev medvetna vuxna efteråt.

Det är kanske inte så mycket att hänga upp sig på en sydafrikansk man, men jag reagerar på sättet han uttalar sig. Så självklart. Då är det långt kvar.