Topp 30 2016

Jag gjorde färdigt den här listan i januari. Har ändrat den någon gång sen dess. Skrev den här texten i februari. Men fick aldrig för mig att posta den. Men jag hade ju lovat att göra det innan förra årets lista som jag postade först i juni. Så … kommer ni ihåg 2016? Så här lät det för mig.

Ultralight Beam [1] har följt mig ända sedan Kanye:s föreställning i Madison Square Garden där han presenterade The Life of Pablo första gången i ett Tidal-exklusivt event. Där i slutet när draperiet droppade och hans senaste kollektion visades var så tydlig bild av var vi är idag.

Konst och populärkultur och mode och barriärer och musik som alla säger någonting om 2016. Evenemanget och presentationen. Modet som det nya skivomslaget. Exklusiviteten till Tidal får visa på både kulturens barriärer och hur märklig kulturtjänsternas murar skapar klyftor i vad vi har och vad vi kan ha tillgång till. Hur vi sätter gränser för ett gemensamt kulturliv i samhället. Gränserna stänger in musik, filmer och snart böcker. Samhällets kultur blir klickarnas kultur. Silos, ekokammare, bubblor.

Att han sedan släppte skivan till alla plattformar får visa på nutidens vajande vindflöjlar.

Sen är The Life of Pablo ännu en briljant skiva från Kanye West. Han är 2000-talets artist. Låten har jag återvänt till om och om igen under året. Det är min mest hörda låt 2016. Att Chance the Rapper gör en av de bästa partierna gör den bara mer rätt att exemplifiera året.

Freedom [2] var instängd hela året. Spotify-användarna har fortfarande inte tillgång till den. Vet inte om vi ska hoppas på att Tidal kursar ens, för trenden är för omfattande för att det ska förändras i alla fall. Den gick åtminstone att köpa på iTunes (vilket inte Kanye tillät den första veckan). Netflix producerar material för att licenserna är för dyra så i längden blir det billigare att producera kulturmaterial som man sedan gör exklusivt till sin plattform. Vi är bara i början av den vägen för musiken.

Men det Freedom är också en del av de visuella album som satte en tidsmarkör för året. Beyoncé:s visuella Lemonade var ett så viktigt verk i sig själv. En vacker, tänkvärd, slagfärdig utveckling av musikformatet till vår rörliga era. Vad är musik?

Sen har jag ju fortsatt att lyssna på Kendrick Lamarr [2, 23] hela året.

10 december fick Bob Dylan nobelpriset i litteratur. Strax innan hade Frida Hyvönen släppt en novellsamling i skivform. Jag var länge inne på att skriva en gästrecension till dagensbok.com av skivan, som en bok istället för som en skiva. Varje novell är en berättelse som sträcker sig in i mitt medvetande och som jag tänkt mer på som berättelser än som sånger.

Det roar mig att min familj har trott att jag givit Jeanette Lidéns Visor och ballader till den finaste jag vet en revival när jag spelat henne, men de har som vanligt fel. Det är en fantastisk bok och Imponera på mig [3] är bäst av berättelserna om en självsäker människa som ser på människorna omkring sig. Och särskilt mannen i samtiden som tappat sin självklara roll. Som inte klarar av att vara den som inte är självklar herre på täppan. Där den som är mest kapabel även är den som är starkast, oavsett traditionella roller.

Den är tätt följd av självmordsberättelsen i Sjön. En nästan Mare Kandre-lik ung kvinna som tyst reagerar på grannpojken Jonsson fall mot döden. Och syskonrelationen som är så självklar.

Egentligen borde kanske Panda [4] vara högst upp på den här listan. Det som var grymt i Father Strech My Hands Pt.2 sträckte sig ännu längre när den fick stå för sig själv. En av de låtar som spelats mest i köket när vi peppade 2016.

[5] Europe is Lost är låten som skulle kunnat vara illustrationen av 2016 för mig om jag bara tittade på samtiden med mitt pessimistiska öga. Kate Tempest gjorde ett väldigt bra album, men i just Europe is Lost var hon som bäst.

Europe is lost, America lost, London lost
Still we are clamouring victory
All that is meaningless rules
We have learned nothing from history
The people are dead in their lifetimes
Dazed in the shine of the streets
But look how the traffic’s still moving
System’s too slick to stop working

Det ser så mörkt ut om man tittar på det som är omkring oss. Brexit, Trump, Sverigedemokraterna, Marine Le Pen, Daesh, Aleppo, miljön, patriarkatet, Duterte, Sydsudan, Nigeria, åsiktsbubblor, fejknyheter … jag kan fortsätta för evigt. Men världen blir bättre. Vi behöver bara bli 0,00001 % bättre varje år för att ha utveckling i världen och vi blir mycket bättre än så. Vi lever i den fredligaste eran någonsin. Andelen fattiga är lägre än någonsin. Jämställdheten har kommit långt (även om den har långt kvar). Men det känns sällan så. Vi behöver lyfta blicken.

När vi var i New York i juni hördes Drake överallt. Ur nedrullade bilrutor i Brooklyn durrade basen genom melodin. Från affärer och krogar flöt hans mjuka sång. Har svårt att välja en låt och tycker inte albumet håller som ett album. Men Drake tillhör heller inte den världen. Han är atomär, inte en sammansättning.

Jag skulle lätt kunnat välja Too Good istället för berättelsen där han och hon talar om varandra när de talar med och förbi varandra om samma förhållande utan att höra vad den andre säger, dessutom är den ju fin som en illustration av ett popkulturellt förhållande.

Eller Feel No Ways för dess eviga start och stop eller hans mellanljud som vore han Michael Jackson. Men det blev Keep the Family Close [6] till slut. För den är fin.

Bill Ryder-Jones hittade jag genom Spotify:s Discover Weekly. Jag hade ganska många låtar med på bruttolistan över året. Let’s Get Away From Here [7] är kanske inte bättre än någon annan av dem, men den blev klar när jag lyssnade emellan dem och drog bort de andra en efter en. Så jävla nitti är det. På ett härligt sätt. Till och med omslaget ser K Records ut.

Jag spenderade en lång stund av året med att försöka undvika Anderson .Paak. Det var något som irriterade mig med honom. Förnumstig. Och sen den där jävla punkten. Fuck off. Det var till slut Mac Miller [8] och hans gästning som bröt ner mig. Anderson.Paak släppte en bra skiva helt enkelt. Och nu ska vi åka till Oslo i maj och se honom.

Det har varit väldigt mycket RMH i år. Cherrie, Silvana Imam, Dida och Erik Lundin [9, 20]. Fascinerande att de lyckas träffa så rätt hela tiden.

Tycker egentligen Silvana släppt bättre saker förut, men Naturkraft är ett försök till ett album. Eller kanske en pjäs, åtminstone är det så det verkar när man ser henne live. Har Sett henne [9] ett par gånger i år och Sett henne var en lysande stjärna varje gång. Även när Erik Lundin inte varit med själv. Om kärlek.

Skulle gärna tagit en plats på listan åt Erik Lundin själv. Men Välkommen hem-EP:n är inte det bästa han gjort i år. Det bästa har varit som gästartist.

Same Drugs [10] är arbetarlitteratur för samtiden. En berättelse om klassresor. Skam, stolthet, utanförskap både uppåt och nedåt.

The Bug är så jävla bra när det är hårt. Jag gillar långt ifrån allt han släpper. Men nästan varje år släpper han något helt fantastiskt. [11].

Field Music blir jag inte klok på. Och The Noisy Days are Over är inte en låt jag gillar. Jag hör ju det när jag lyssnar på den. En bagatell. The Noisy Days är verkligen inte över. Men fan vad bra det är ändå.

White Ferrari [13] är antagligen den låt jag börjat sjunga på mest, ensam i badrummet utan någon musik på.

Sen när jag läste om den smälte mitt hjärta av sten.

BADBADNOTGOOD som tidigare spelat med Earl Sweatshirt, Ghostface Killah och Tyler the Creator spelar långsamt och byggande under Mick Jenkins i Drowning [14].

En sån där låt jag inte får nog av att höra bara en gång.

Spansk punk. Hör ni Brimful of Asha i Hinds Garden [15]?

Bon Iver:s 715 – CR∑∑KS åkte ut från listan när han ställde in europaturnén.

Men han får vara med ändå som gäst till James Blake som släppte en skiva med många bra låtar på i år. I Need a Forest Fire [16] är bäst. Det är ju, precis som The Final Frame [28] med Michael Kiwanuka min patetiska sida som kommer fram. Den som gråter vid alla känslosamma scener på film, när jag berättar om något med känsla för Fifi eller när fina saker händer i fotbollen.

Dean Town hittade jag genom Youtube-videon till Vulfpecks Kickstarter-kampanj som var för att få ut en vinylutgåva av The Beautiful Game.

Älskar när wurlitzern kommer in. Men basen är grejen.

New Yorker gjorde en hörvärd intervju med Donny McCaslin om deras samarbete med David Bowie på Blackstar.

Det är fränt att tänka på att Bowie kunde glida in på en jazzklubb utan att någon märkte honom, bara för att kolla in ett band som han kanske ville samarbeta med.

Lazarus [18] är en fantastisk låt att avsluta med. Vilket liv. Vilket verk.

Ceremony [19] är knarrig japansk electronica från Anchorsong.

Kalla det para-musik [20], men jag gillar ändå Frej Larsson. Hatar att älska honom, älskar att hata honom. Och sen Erik Lundin då.

När han lutar sig bakåt och utbrister Oh! innan refrängen börjar. Det skulle räcka med bara den lilla biten så skulle The Fiddlers [21] vara med på listan.

Sen såg jag en alldeles fantastisk konsert med Tingsek på East/West i Örebro dessutom.

Foley [22] är en sån där låt man stannar upp för. Den låt som folk flest gånger frågat mig vad det är när jag spelat den. Ska lyssna mer på Ghasper.

Tror det är klockspelet till mörkret som gör Really Doe med Danny Brown (och Kendrick Lamar) till en av 2016 års bästa låtar.

Som en skräckfilm eller så.

Jag hetslyssnade på Oddjob Plays Weather Report när den släpptes. Hörde knappt inga andra skivor i ett par veckor. Det gjorde dessutom att jag återigen försökte börja lyssna på Weather Report. Men jag tror det är dödsdömt.

När Weather Report spelar det själva är det för svulstigt, för glättigt. Ingenting som suger tag. Men det är ju uppenbarligen bra musik i botten, för när andra spelar Weather Report älskar jag det ofta. På Oddjob:s skiva är Badia [24] bäst.

Jag lyssnade ganska mycket på Installation 2013. Men sen dess har den lämnat mig helt. Cubic är en bättre skiva. Och Angled [26] bäst på den.

LITE låter kanske inte nytt. Men hetsigare. För att sen glida genom ner i tempots vågdal för att sedan avsluta i den brusande kammen igen.

Det fränaste med En dejlig aften [27] är att det är tonsatt 1800-talspoesi av Emil Aarestrups. Men det visste jag såklart inte när jag hörde och började gilla den första gången. Då var det bara sången till knastrig elektronik och piano.

If you don’t jump
How you gonna get down?

Jag tror Powerball [27] handlar om hopp, men om att samtidigt se till det man har och göra det bästa av det. Att vi kan göra mer av det vi redan har, att det är värt det.

Men det kan vara jag som projicerar. Att det bara är en glättig låt med handklapp som satt sig som klister.

Kanske den mest oväntade skivan kom i slutet av året. Childish Gambino släppte en funkrock-skiva.

Det såg jag inte komma. Jag har gillat honom utan att bry mig om honom förut. Förutom som Troy Barnes förstås.

Men så släpper han en funkskiva. Som jag tycker ännu bättre om för att Fifi älskar den.

Sjöarna i Idaho borde jag naturligtvis inte ha med på en sån här lista. Men jag har ju varit kär i den sen jag hörde den första gången.

För Eriks skull. Johannes Räihä skrev den till honom på Eriks födelsedag. För vänskaps skull. Lakes of Idaho är Eriks gamla internetnick som han använde(r?) överallt. Har för mig att det är någon indiekoppling, antagligen till något kasst band. Det är också fint.

Erik arbetar på ÖSK Fotboll och det går inte heller att koppla loss låten från klubben. Såna som Erik behövs i föreningslivet. Det är sånt som håller ihop samhället.

Det är fint. Att låten kanske är lite slarvigt inspelad här och där, det är ingenting negativt. Snarare tvärtom.

Jag ser Erik sjunga med i Hurulas nya låt utan att kunna ett enda ord. Och jag föraktar Johannes stockholmsblick mot Örebro. Den där läskiga von oben-nostalgiska blicken som ibland längtar hem till Närke igen.

Men det är gulligt också.

Amnesia Scanner:s AS Want It [31] är antagligen den bästa låt jag fått stänga av flest gånger när jag spelat den högt hemma. Den får därför vara med på slutet, eftersom Beyoncé inte kan spelas från listan.

Hela listan

  1. Ultralight Beam Kanye West med Chance the Rapper, Kirk Franklin, Kelly Price och The-Dream
  2. Freedom Beyoncé med Kendrick Lamar
  3. Imponera på mig Frida Hyvönen
  4. Panda Desiigner
  5. Europe Is Lost Kate Tempest
  6. Keep The Family Close Drake
  7. Let’s Get Away From Here Bill Ryder-Jones
  8. Dang! Mac Miller med Anderson .Paak
  9. Sett Henne Silvana Imam med Fille Danza och Erik Lundin
  10. Same Drugs Chance The Rapper
  11. Iceman The Bug med Riko Dan
  12. The Noisy Days Are Over Field Music
  13. White Ferrari Frank Ocean
  14. Drowning Mick Jenkins med BadBadNotGood
  15. Garden Hinds
  16. I Need A Forest Fire James Blake med Bon Iver
  17. Dean Town Vulfpeck
  18. Lazarus David Bowie
  19. Ceremony Anchorsong
  20. Salaam Aleikum Frej Larsson med Erik Lundin
  21. The Fiddlers Tingsek
  22. Foley Ghasper
  23. Really Doe Danny Brown med Kendrick Lamar
  24. Badia Oddjob
  25. Angled LITE
  26. En dejlig aften Katrine Stochholm
  27. Powerball Topaz Jones med Leven Kali
  28. The Final Frame Michael Kiwanuka
  29. Me and Your Mama Childish Gambino
  30. Sjöarna i Idaho Johannes Räihä
  31. AS Want It Amnesia Scanner

S&M-kollen på P4 Eftermiddag 23 augusti 2016

Varje vecka är jag med i P4 Radio Örebro och pratar om webben. Men de är lite dåliga på att posta urklippta avsnitt så jag tänkte att jag skulle börja posta dem själv för att sprida bättre.

Dagens ämnen med länkar

CAN Richard Funk

Canada Richard Funk? Y or N (Know Your Meme)

Pokèmon GO

Det var svårt att börja säsongens program utan att prata om Pokèmon Go, även om den allra värsta crazen kanske lagt sig lite nu.

Augmented reality

Internaut Day

Det är lite omtvistat om den första dagen allmänheten fick ta del av internet verkligen var 23 augusti 1991, men det har omnämnts som så av medier. W3C använder 12 mars 1989 då Sir Tim Berners-Lee publicerade sitt förslag som specificerade webbens byggdelar.

Den första webbplatsen publicerades tidigare av Sir Tim Berners-Lee, men då var webben bara tillgänglig för anställda på CERN.

Slacktivism fungerar

Forskning finansierad genom bidrag som kom in genom Ice Bucket Challenge har gjort ett genombrott för ALS-forskning genom att hitta en gen som är associerad till vissa typer av ALS.

Bilens framtid

Asymcar är en podcast om bilindustrins framtid. De pratar bland annat om ifall vi ska satsa på att göra bilar bättre i framtiden, eller om vi ska göra dem irrelevanta. Svaret är naturligtvis: irrelevanta.

Fotnot: Vad det här inslaget faktiskt heter är lite omtvistat. I början pratade P4 Örebro om sociala medier som S&M, vilket jag tyckte var roligt och började prata om inslaget som S&M-kollen. Numera benämns det oftast som webbkollen, men jag väljer att fortsätta kalla det för just S&M-kollen, för det är roligare.

Topp 30 2014

Varje år ber Jonas Nordström några personer att sätta ihop listor med det gångna årets 30 bästa låtar. Det här är min från 2014.

01 Flying Lotus & Kendrick Lamar Never Catch Me
Från en briljant skiva står Kendrick Lamar-samarbetet ut. Hetsigt och lugnt, framtid och dåtid.

02 Run the Jewels Lie, Cheat, Steal
Svårt att välja från skivan, finns många som skulle kunna platsa. Men det är den här jag återvänder till hela tiden. Hård och kompromisslös (everybody doin’ it).

03 D’Angelo & The Vanguard Sugah Daddy
Så fanns den bara där helt plötsligt, Black Messiah. Från ingenstans, den där skivan som aldrig hittade ut. Ytterligare ett exempel på varför vi alltid gjorde rätt på dagensskiva.com när vi väntade till januari med att utse årets skiva. (Även om albumet nog är trea för mig, precis som låten är trea på listan.) Tack för att han äntligen är tillbaka.

04 Mac Demarco Salad Days
Trodde aldrig det skulle bli något särskilt av Mac Demarco. Trodde inte jag gillade den när jag hörde den första gången. Kändes som det gjorts förut och mest var trist. Men den växte och växte. Mot slutet var det en av mina mest hörda skivor från 2014.

05 Chet Faker Talk is Cheap
Liksom Chet Fakers var. Moll och långsamt, som så mycket annat jag lyssnat på i år. Det är något med Chet Faker som sätter sig på hjärnan. Något som retar lite, precis som hans jävla namn. Chet Baker Faker.

06 Scott Walker & Sunn 0))) Bull
Briljant, långsamt, tungt och långt. Scott Walker som domedagscrooner och Sunn 0))) som får högtalarna att vibrera.

07 The Bug & Flowdan Dirty
Från ett album som riktar sig åt många håll sticker de hårdaste och mörkaste ut. Flowdan själv släpper inget vettigt, så allt är egentligen The Bug.

08 Ala$ka Bomberjacka
Det jag tycker bäst om med Ala$ka är att det bland annat är musik om realpolitik. Nästan i alla fall. Klätt i smart musik. Jag skulle gärna valt $t€fan Ingv€$ istället men det går ju faktiskt inte att välja bort Bomberjacka.

09 Linda Pira (+ Kumba, Rosh, Cleo, SEP, Vanessa Falk, Rawda, Julia Spada, Joy) Knäpper mina fingrar – Remix
No Diggity igen och fortfarande svinbra. Särskilt i den här kontexten. Det är såna här låtar man spelar när någon annan festival än Stockholm Music & Arts väljer att boka artister helt ojämnt.

10 Lorentz (+ Jaqe, Duvchi, jj, Joy) Där dit vinden kommer
Hade kunnat välja flera andra från Kärlekslåtar. Har spelat dem så många gånger (även hemma, trots att Fifi hatar det med kraft).

11 Karen O & Ezra Koenig The Moon Song
Jag är naturligtvis färgad av en av 2014:s filmupplevelser, men jag gillar den verkligen. Karen O:s soloskiva var skittråkig, men hon har det, det har hon visat många gånger förut så jag kommer lyssna på nästa skiva också.

12 Open Mike Eagle Qualifiers
Open Mike Eagle samtalar i stort sett med oss, talar till rätta. Rätt slappt och oglamoröst.

13 Far & Son Alla ska med
Provocerande jävla skitar. Men alla vet det ju redan, inget är förvånande varför provokationen tar ett varv runt och bara blir en spegel mot samtiden. Klart man inte får rappa om att man ska behandla politiker som att de hette Lindh eller Palme. Vad menar de då, varför, vem är det som menar något när vi lyssnar och provoceras? Jävla bra hur som helst.

14 Aphex Twin CIRCLONT6A [141.98][syrobonkus mix]
Så många lager, så nonchalant, så Aphex Twin. Lade märke till att core-publiken tyckte det var trist. Men vad spelar det för roll när det är bra.

15 Owl John Don’t Take of the Gloves
Undrar om jag hade gillat det så mycket om han inte haft det där ansträngda ljudet när han sjunger ut that sucker punch, nästan ett läspande ljud. Det är något fel där som gör att jag älskar det.

16 Behemoth O Father O Satan O Sun!
O Behemto! Blir alltid lika glad av er. Sju minuter polsk döds. Begravda gitarrsolon, rytsång, dödsänglars körer. (Och alltid, alltid när jag lyssnar på Behemto tänker jag på er, kära vänner. Much love.)

17 Dan Michaelson and the Coastguards Bones
Jag tror jag alltid har lite behov av sorgliga, drabbade män. En spegel kanske. Men det är vackert också.

18 Björns vänner En ny hund nu
Jag är märkvärdigt svag för sån här pop på svenska. Men jag fattar inte varför ep:n var så mycket bättre än albumet som kom senare.

19 LITE Bond
Instrumentalt och upprepande. En sån där låt att fastna för och återkomma till om och om igen. Precis som gitarrslingan återkommer om och om igen.

20 FKA Twigs Lights On
Jag blir inte riktigt klok på FKA Twigs. Jag kan tyckte det är tråkigt och skitbra i precis samma låt. Får inte grepp på vad det är, men kan heller inte bara låta henne vara. Musik som sätter fast krokar i mig och vägrar lämna mig i fred.

21 Little Jinder & Julia Spada Nått är väldigt fel
Ungefär som Little Jinder. Första gången jag hörde henne var jag nästan arg. För att det är ju inte bra, men jag kunde heller inte sluta prata om henne. Pratade om Little Jinder med människor som jag aldrig pratar musik med. En känsla av att inte förstå, av att missa någonting. En känsla jag sällan får utan att det finns något där. Och så långsamt åt sig Nått är väldigt fel in i mig. Jag spelade den om och om igen, nästan som i hemlighet för mig själv. Utan att riktigt erkänna att jag gillade. Vad innebär det nu för Little Jinder och mig? Ingen aning, känner mig fortfarande misstänksam och gammal när jag lyssnar. Men det är någonting där.

22 Mapei Don’t Wait
Eftersom jag lyssnar väldigt lite på musikradio var Charlotte tvungen att hitta den här till mig när hon delade musik till vår delade spellista i Shanghai. Bra grejer. (Men resten av det hon givit ut är råtrist. Varför? Hon kan ju uppenbarligen.)

23 Erato Everybody’s Going to Die
Vem hade gissat det när de gjorde en keso-cover av Robyn.

24 Hozier Take Me to Church
Varför kommer såna här singer/songwriters alltid fram oavsett vilket år vi skriver i kalendern? Hur många gånger har det här gjorts förut? Det spelar ingen roll, jag gillar det ju.

25 Tami Tamaki I Never Loved This Hard Before
Så digitalt, robotlikt, könlöst och samtidigt köttigt och drypande. Svinbra och något att följa under 2015.

26 Kent La Belle Epoque
Jag hade aldrig någonsin trott att jag skulle ha en Kent-låt på en bästa-lista igen. Någonsin. Jag brukar lyssna igenom skivorna när de kommer, men mest för att bekräfta min uppfattning om att de är fördjävla tråkiga. Men så gör de La Belle Epoque och där finns det. En tonsatt dikt om samtiden. Och då ska vi ändå tänka på att de börjar från minus varje gång, så jag gillar verkligen det här. Trots kören i refrängen.

27 Usher Good Kisser
En sån där låt man hör från bilradion, som bara golvar. Men det är ju Usher, vem bryr sig om Usher? Jag tydligen.

28 Honeyblood Super Rat
Super Rat låter som något jag hörde för länge sedan. Något som jag lyssnade på med hörlurar i en walkman eller alldeles för högt på mitt rum. Något från när musiken var allt. Att sitta på golvet och lyssna. Knappt dricka vin ens. Ni vet vilka ni var. Det är därför låten är bra och för att den faktiskt står för sig själv. Varje generation är ny.

29 Sarah Riedel Muta dagen
En ganska tidlös eller kanske nostalgisk sång från Sarah Riedel. Hennes första soloskiva. Kommer antagligen aldrig förlåta mig själv för att jag skrev namn på det sätt jag gjorde när jag skrev om henne och Nicolai Dunger om Cornelis vs Riedel. Men jag gjorde det för att hennes röst är så välbekant, som något som hör hemma i mitt musiklyssnande. Det är fel att säga att jag inte lägger märke till den för det gör jag. Men den är naturlig, hemma. Och så låter hon när hon är ensam också. I traditionen, men med egen smak.

30 Wildbirds & Peacedrums Everything All the Time
Start och stopp, rytm och sång. Orkar aldrig med särskilt mycket Wildbirds & Peacedrums, men de får till det ibland på låtnivå.

Let There Be Light med Sunn 0))) & Ulver borde fått vara med, men det är egentligen ep:n jag gillar. Och Sunn 0))) är redan med en gång på listan (med Scott Walker).

Sen borde Elvira Nikolaisen & Mathias Eicks ballad You Can Have Him och Zebra Katz & Boyfriends W8wtf fått vara med, men de släpptes 2013 och 2012 och jag hittade dem för sent.

Och just det! Tänkte samla alla låtar jag gillar särskilt i den här brutto-listan 2015.

100k! Milstolpe i Last.fm

# Artist Låt Datum
1 * Last.fm har tappat bort 2004-09-06
5 000 Sharon Jones Genuine
10 000 Sigur Rós Gong Endir
15 000 The Tiny I Don’t Like (The Way You Move Me)
20 000 The Knife This Is Now
25 000 Amy Winehouse Tears Dry On Their Own
30 000 Kornstad/Wiik King Korn
35 000 Final Fantasy ->
40 000 The Dillinger Escape Plan When Acting As A Wave
45 000 Veronica Maggio Stopp
50 000 Xiu Xiu Blacks
55 000 Beirut The Concubine
60 000 The Stoner I skogen
65 000 DJ Spinna Guaranteed (Feat. Phonte (of Little Brother) and Yazarah)
70 000 Cornelius Bird Watching at Inner Forest
75 000 Robyn Be Mine!
80 000 Elvis Presley Hound Dog
85 000 United Future Organization Spy’s Spice (Mon Espionne)
90 000 Sophie Zelmani I Wouldn’t Speak For Him
95 000 Cee Lo Green Die Trying
100 000 David Sandström Det du vill mest
2936 dagar, 70 464 timmar, 34 låtar om dagen i snitt

Kan återigen konstatera att jag lyssnar ganska brett. Funk, pop, elektroniskt, soul, jazz, mathcore och hiphop. Men inom en ganska snäv kulturell hemisfär: svenskt, amerikanskt, brittiskt, norskt och japanskt.

Spotify-spellista med alla låtar (som Spotify har):

Och kom ihåg: bara det som lämnar metadata efter sig är värt att göra.

E-böcker är billigare för biblioteken – och bättre för medborgarna

Jag tycker det har varit svårt att hitta nyktra röster i debatten kring kostnaderna för e-boksutlåning på våra bibliotek. Fokuset har helt och hållet legat på kostnader och problem.

Först hittade jag bibliotekschefen på Hallsbergs bibliotek och nu ger företrädare för Karlstads stadsbibliotek sin syn i senaste numret av Biblioteksbladet:

Karlstad stadsbibliotek har i år ett anslag på 135 000 kronor för inköp av e-böcker. Samtidigt är e-boksanslaget bara en bråkdel av det totala medieanslaget som ligger på cirka 3,5 miljoner kronor. Enligt bibliotekschefen Åsa Hansen stod ungefär 250 personer i kö i julas för att få låna boken om Zlatan eller Camilla Läckbergs senaste bok.

– Vi skulle aldrig ha råd att köpa dessa böcker i många exemplar i tryckt format. E-böckerna är ett utmärkt komplement och håller dessutom köerna nere. Alla blir nöjda när de får läsa böckerna när de är som hetast och inte efter ett halvårs väntan, säger Åsa Hansen.

[…]

Även om biblioteken måste betala 20 kronor för varje enskilt lån till distributören Elib är det värt varenda krona, säger bibliotekarien Britt-Inger Frisk.

– Om man räknar på inköps- och hanteringskostnader för tryckta böcker blir e-lånen inte dyrare, snarare tvärtom. E-böckerna kan dessutom lånas ut hur många gånger som helst utan att slitas ut, menar Britt-Inger Frisk.

[…]

Enligt It-ansvarige Camilla Källgren, länsbibliotekskonsulent i Värmland, är tillgänglighetsaspekten det som väger tyngst för biblioteken.

– Visst är det så att kostnaden för e-böcker egentligen är lägre om man jämför med inbundna böcker. Värm- land är ett pendlingslän och vi behöver erbjuda invån- arna ett gemensamt lånekort som gäller i hela länet. Dessutom har vi en möjlighet att nå helt nya målgrupper, exempelvis medelålders män som har prylarna som krävs för att läsa på andra sätt, säger Camilla Källgren.

Biblioteksbladet #1 2012 (pdf)

För vad är egentligen det större problemet, att medborgarna läser eller att de inte gör det? Härligt med biblioteksföreträdare som pratar om det som verkligen spelar roll.

Äntligen bibliotek som tänker på vad som är viktigt med e-böcker

NA har tidigare berättat att den så kallade e-boksutlåningen ökar runt om i landet. Systemet kostar bibliotekschefen en slant extra. Hallsbergs bibliotekschef Lena Crommert är ändå positiv till alternativet.

– Vi får ta pengar från vårt vanliga anslag till det här. Jag tycker det är vettigt. Det är viktigt att folk lånar och läser.

NA Suget efter e-böcker blir allt större

Hallsbergs bibliotek håller på att köpa in läsplattor för utlåning. Skönt med en positiv röst i neggfesten kring bibliotek och e-böcker.

Om Frankrike kan, kan Blubby

I dagens SvD skriver Cecilia Wikström (FP) att hon tycker Sverige borde ha samma bokmoms på en bok oavsett om den är digital eller fysisk. Hon berättar samtidigt att det är på grund av gemensamma eu-regler för moms som säger att reducerad moms bara får tillämpas på fysiska publikationer – inte på digitala.

Men hon konstaterar också att Frankrike gått emot och från och med 1 januari sänkt bokmomsen för digitala böcker, utan att invänta godkännande från EU:

Bara ett land har valt att gå före. I Frankrike gäller från den 1 januari 2012 samma låga momssats för e-böcker som för böcker av papper. Frågan är så principiellt viktig, anser man, att man valt att förekomma ett godkännande från EU.

För att övriga europeiska länder – däribland Sverige – ska kunna ta samma steg, krävs dock att det europeiska mervärdesskattesystemet moderniseras och anpassas till den tilltagande digitaliseringen.

SvD Digital läsning ska inte vara dyrare

Newsflash. Ni sitter i regeringsställning. Om Frankrike kan, kan Blubby.

Bengt Ohlsson-effekten i New Yorker

Det verkar som Bengt Ohlsson spridit sig till gamla riot grrrl-sångerskan Carrie Brownstein (Sleater-Kinney) har influerats av Bengt Ohlssons uppgörelse med kulturvänstern:

Though Brownstein had taken full advantage of the riot-grrrl scene, it clearly wasn’t a long-term place for her. Brownstein loved the way that the movement had freed her to make angry, exuberant music, and she was grateful for her collaboration with Tucker. But she ultimately found life in Olympia oppressive: “When you’re indoctrinated into a scene, there’s this pride that comes with being accepted and understood by people you admire. But the flip side of that is this almost stifling sense of democracy. You put yourself down, to overcompensate for the embarrassment of riches or the little attention you get.” Even worse, she said, was “the élitism that passes itself off as inclusiveness.” She went on, “The rules are so esoteric, so hard to follow, that no one else could fit in. And what you’ll never admit to yourself is that you don’t want other people to fit in.”

The New Yorker Stumptown Girl

Tid för fler kanaler i NA

För några veckor sedan publicerade Joakim Johansson en intervju med mig om podradio (men egentligen om synkron och asynkron tid) i NA. Eftersom de inte publicerar helgartiklarna online tänkte jag att jag publicerar artikeln här istället nu några veckor senare när alla sprungit färdigt efter lösnumren för att få tag på artikeln.

Tid för flera kanaler

12 Söndag 20 november 2011 NA

Radion var den första medieformen som samlade oss kring en och samma sak. Men radions begränsningar satte den i skymundan när televisionen tog sig in som hemmets och samhällets stora medienav.

— Att titta på tv och att läsa tar för mycket uppmärksamhet. Jag kan inte laga mat och läsa, jag kan inte laga mat och titta på tv; jag kan verkligen inte gå till jobbet och titta på tv, säger Kal Ström.

Kal jobbar med internetutveckling med eget företag i Örebro, och har varit en trogen poddradiolyssnare sedan medieformen blev ett vedertaget begrepp. Han menar att poddradion visar hur radiomediet gått i en cykel. – Nu har vi gått varvet runt, och radion är det perfekta igen. Själva essensen i radio är innehållet, det är ingenting annat än innehållet som tar vår uppmärksamhet.

Radion som både bred och smal medieform är över hundra år gammal. Att egenproducera någonting som liknar radio är ingenting ovanligt: något så enkelt som ett kassettband med inspelat prat kunde för tjugo eller trettio år sedan kopieras och skickas runt bland en krets av vänner och bekanta.

Poddradion är exempel på en vedertagen medieform som förändrades av nya tekniska förutsättningar. Eller, som Kal Ström påpekar, en rad sammanfallande tekniska förutsättningar. De skedde i den tidiga mitten av 00-talet.

– Bloggformat, RSS-flöden och ett enklare sätt att spela in ljud på sammanföll. I princip behövde du bara en mikrofon, ett inspelningsprogram och en möjlighet att spara det du gjort som en mp3-fil. Och sen kom dessutom de första riktigt bra versionerna av Ipod, förklarar han.

Resultatet blev att poddradio blev ett slags pratbloggar, där många av de första riktigt populära poddprogrammen handlade om teknik och nya medier. Men poddradion fick snart också ett större genombrott.

– Det var när Itunes släpptes med poddradiostöd, menar Ström. Då small det till ordentligt. Egentligen, har ju Itunes mest en katalog med poddradioprogram i sig, men grejen är att det blev lättare att prenumerera tack vare Itunes, och det är själva nyckeln. Jag behöv-de inte längre leta efter poddradio, jag behövde inte längre aktivt bevaka olika bloggar eller hemsidor. När jag synkade min Ipod med Itunes så fanns programmet bara där färdigt att lyssna på.

Med poddradio kan du, vilket visas tydligt på frin-a uppslaget, göra program om ämnen som är alldeles för smala för att nå de större radiokanalerna. Tröskeln är minimal. Att exempelvis skriva en lång text och göra den begriplig och intressant är inte lika enkelt som att spela in prat. Ändå var inte enkelheten och tillgängligheten det mest revolu-tionerande med poddradion.

– Direktsänd FM-radio hand-lar om att jag måste ge av min tid till det sändande mediet när det passar dem. Med poddraclio är det tvärtom jag själv som väljer när jag har tid att ge bort, säger Kal Ström. Det är också den viig sons medierna tagit senaste åren; kon-sumenterna kan i större utsträck-ning disponera sitt medieintag på egen hand. I poddradions köl-vatten kom digital-tv och play-kanaler, och för en stor radiopro-ducent sons Sveriges radio har det varit en självklarhet att utveckla ett arkivsystem som gör deras direktsända program tillgängliga för lyssning även i efterhand. – Jag har starka minnen från når jag var på läger som liten, säger Ström. Helt plötsligt märkte jag att det inte fanns en männis-ka någonstans, och när jag letade runt hittade jag alla fran/för tv-apparaterna – för ”Dallas” hade
börjat. En sådan grej kommer ju inte att hända igen.

Kal Ström använder begreppen synkron och asynkron tid når han pratar om mediekonsum-fion. Den första tiden syftar till att något interagerar med något annat, som en direlctsändning som du som konsument mås-te anpassa dig efter. Den andra tiden, den asynkrona, interagerar däremot inte direkt med en kon- sument – köper du exempelvis v- serien ”The Wire” på dvd-box kan du själv bestämma hur och når du vill se den.

– Den asynkrona tiden är den som kommer att dominera i framtidens medieklimat, menar Ström. Jag tar snu tid och gör vad jag vill med den. Ta nedladdning, laglig och olaglig, son, exempel. Den handlar inte i grunden om att komma undan att betala, istället är det ju det enklaste sättet att få tag på musik när du vill lyssna på den. Om jag kommer på en kväll att jag vill se ett avsnitt frän femte säsongers av tv-serien ”Vita huset” vad gör jag då?

Du köper serien på dvd-box? – Men jag år ju inre på stan, och vet inte ens om de har boxen. Butiken är ett exempel på syn-kron tid. Den är öppen på tider som jag måste anpassa mig efter, och som inte passar mig, och det är långt att gå hela vägen till buti-kers. Det blir alldeles för krångligt all passa en tid som inte är min.

– Det finns ett ekonomiskt värde för en butik eller för exempelvis en tv-kanal att styra vår tid och göra så att vi anpassar oss. Men varför ska jag tvingas ge bort min tid till andra, när det finns alternativ som gör att jag själv kan bestämma?

För Kal Ström slutar det inte vid att konstruera sin egen medie-konsumtion. Han tar det ytterligare ett steg. Ett sätt att göra det han kallar för asynkron tid ännu mer effektiv.

– Jag lyssnar alltid på poddradio i en och en halv gånger hastigheten, man har alltid haft den möjligheten i bärbara spelare. Mitt promenad till jobbet tar 25 minuter varje morgon, på den tiden får jag in 38 minuter lyssning. Min tid är dyrbar.

Varför är den det?

– Jag har en begränsad tid att ta in medier, för jag vill inte slösa för mycket tid på dem. Men jag önskar att dygnet hade fler timmar, så man kunde göra fler saker.

Text: Joakim Johansson 019-1550460

Faksimil:

Jag använde Free Online OCR för att få ut texten (och har bara redigerat lite).

Kaninen måste dö

Big Yellow Rabbit

Jag förstår känslan. Viljan att den ska få vara kvar. Men kaninen måste dö. Den är fantastisk där den är. En stor gul kanin som skymmer kyrkan och visar arslet mot makten.

En skulptur där tvååriga barn går upp för Stortorget, frågande slår ut med armarna mot mamma: ’ninen!?, för att hon inte hunnit sett den igen ännu, för den är skymd av träden. Det är fint, det är kärlek. Men den måste dö.

Den kan inte vara kvar där den är. Det är den perfekta platsen, men varje dag måste snickarna laga skadegörelsen från natten innan. Materialet håller inte för att bara bevara. Att kaninen lånar folkets plats är en sak, men att bevara den där skulle inkräkta. Alltså måste den flytta om den ska sparas.

Och var ska den vara och vem ska köpa? Marieberg? Lek- och buslandet? Behrn Arena? Mediamarkt? Att ställa den någonstans för att det är en fin kanin älskad av barnen skulle transformera den från att vara ett stort konstverk till att bli glättig kitsch. Det skulle vara en skymf mot konstverket och en skam för Örebro. Det som visar på Örebros anda är att döda kaninen och göra ett nytt OpenArt om två år.

Kaninen ska dö, länge leve kaninen i barnens och våra minnen. Låt Florentijn Hofmans Big Yellow Rabbit bli ett saknat borttappat gosedjur, bortslängd på ett torg någonstans och omhändertagen för destruering av sopgubbarna. Det är konst.

Citat

– Många kommer naturligtvis att sakna kaninen men det kommer också att resultera i en i grunden bra sak – saknaden kommer att sätta igång ytterligare diskussioner om konsten i det offentliga rummet.

NA Jättekaninen till salu

Genom att kasta in ett stort gosedjur i ett offentligt rum frågar Hofman, ”Vad tjänar det till och vad är syftet med det offentliga rummet?” Ändringen av skalan förändrar helt funktionen och känslan av gulliga kaniner och även den omgivande miljön. Med det här verket i Örebro vill Hofman ändra perspektivet på Stortorget och Engelbrekt-monumentet, liksom förhållandet mellan skulpturen och hans beskådare.

Om detta bara är ett gosedjur som kastats bort av sin ägare, vad måste Örebro då förvänta sig när ägaren av leksaken kommer tillbaka för att hämta den?

OpenArt Konstverk: 30. Stor gul kanin

Länkar