Få Twitter att funka i Facebook igen

Jag har mitt Twitter-konto inställt att posta alla tweets vidare till min Facebook-sida. Men sedan någon vecka tillbaka har det slutat fungera. Det krävdes en reset av appen för att det skulle börja fungera igen.

Gör så här:

  • Gå till Twitter-applikationen i Facebook
  • Det ser ut som allt är som det ska, men du vill ändå använda länken högst upp: Want to disconnect your Twitter and Facebook accounts?
  • När du har frikopplat kontona från varandra ska du logga ut från Twitter på Facebook-sidan
  • Posta en Tweet för att Facebook inte ska ha den sista tweeten du postat i cache
  • Gå tillbaka till Facebook-applikationen och logga in till Twitter
  • Kryssa i rutan som tillåter att ditt Twitter-konto får posta innehåll till din Facebook-profil
  • Skicka en tweet om hur nöjd du är med den här instruktionen och se den postas till Facebook

Ju mer information vi har desto mer tas beslutet hos din omgivning

Den information vi tar del av varje dag ökar hela tiden. Alla våra vänner på Facebook postar uppdateringar, Twitter-flödet passerar förbi i en rasande fart och artiklarna vi läser eller läser om blir fler och fler.

Men det finns en del saker som inte förändras i takt med informationsflödet, vår hjärna till exempel. Och inte heller och dess kapacitet att minnas saker.

Konsekvenserna av detta är att vi behöver välja information och det görs oftast utanför oss själva. I många fall innebär det våra närmaste vänner som vi litar på tar beslutet åt oss, eftersom vi litar på deras åsikter. Men i och med de sociala medierna stannar inte beslutet hos våra närmaste vänner.

Paul Adams, interaktionsdesigner på Google, menar i en presentation om det han kallar för The Real Life Social Networks att våra sociala cirklar består av starka band och svagare band som ligger utanför, men som ändå är i vårt sociala nätverk och som ändå påverkar våra beslut. Ett starkare argument för att investera i sociala medier finns inte.

Google-journalistik och Wikileakkonspirationer

Lite sent läser jag en artikel om konpirationsteorier i allmänhet och konspirationsteorier om Wikileaks [IP] i synnerhet, från DN den 2 december 2010.

Jackie Jakubowski har skrivit en ganska intressant artikel, även om den försöker sträcka sig lite långt från ett ämne som är aktuellt till ett ämne som han verkar velat skriva om ganska längre. Men det hade jag låtit bero om det inte var för det första stycket efter artikelns ingress.

Cirka fyra miljoner sexhundra tusen träffar får man när man googlar på ”Wikileak conspiracy”.

DN Tid för konspirationer

Denna Google-journalistik. Man tycker ju att det borde minska efter hand, men bara de senaste veckor har jag läst ett otal exempel. Men det här tror jag är det värsta. Det är okunnigt och korkat.

Nu kan man aldrig bevisa något verkligt genom att skriva Om man söker på NN får man YY träffar men om man ändå försöker borde man åtminstone kunna använda verktyget man pratar om.

Om jag verkligen gör som Jackie Jakubowski säger och söker på ”Wikileak conspiracy” får jag hela 8 träffar (varav en är DN-artikeln själv). Det här beror delvis på att ingen skulle söka på bara Wikileak när de är ute efter något om Wikileaks, men också för att Jackie inte förstår vad hen talar om.

Om jag söker efter alla sidor som antingen har ordet Wikileak eller ordet Conspiracy i sig får jag massor av träffar, hela 16 500 000 faktiskt. Men det är ju just det: både och eller något av orden. Om jag söker på det mer korrekta ”Wikileaks Conspiracy” får jag förvisso fler träffar, men bara 16 000 och inga 4 600 000 som hen gör gällande i artikeln.

Det är inte bara korkat att försöka bevisa något på det här sättet det är också korkat att inte kunna googla.

Håkan Dvärg

Jag tittar på omslaget till Håkan Hellströms nya singel Saknade te havs/River en vacker dröm strax efter jag läst från Översättarens anmärkningar av Erik Andersson, från arbetet med hans översättning av Ringarnas herre.

Även förr i världen undvek de i regel ‘storfolket’, som de kallar oss, och nu har de blivit ännu skyggare och börjar bli svårfunna.

75 000! En ny milstolpe i Last.fm

Jag nådde en ny milstolpe på Last.fm igår när den 75 000:e låten skrobblades till mitt konto. Det blev Robyn och Be Mine till slut, men det var inte helt utan vånda.

Jag märkte tidigare i veckan att milstolpen närmade sig. I morse visste jag att det skulle ske och då började den falska delen av min hjärna krångla. Man ville ju inte ha en dålig låt som 75 000? Min mer rättrådiga hjärna vet ju att jag inte bryr mig (så mycket) om det där så svaret blev till slut att spela random från min iPhone (som jag inte gör så ofta) för att jag inte skulle kunna påverka processen. Då var det ändå någorlunda aktuell musik, eftersom jag inte har annat än det jag lyssnar på i samtiden.

Robyn känns som ett ganska bra val. Aktuellt med den där lite lama Björk-covern igår också.

# Artist Låt Dagar mellan
1 * - -
5 000 Michael Butler RnRGeek3_2_05 -
10 000 Sigur Rós Gong 191
15 000 The Tiny (med Ed Harcourt) Sorry 182
20 000 The Knife Three Boys 174
25 000 Amy Winehouse Back to Black 99
30 000 Barr Context Ender 104
35 000 Final Fantasy If I were a Carp 123
40 000 The Dillinger Escape Plan Nong Eye Gong 113
45 000 Veronica Maggio Ingen kommer undan (inte ens i Sverige) 135
50 000 Xiu Xiu Sad Redux-O-Grapher 196
55 000 Beirut Venice 118
60 000 The Sounds Goodnight Freddy 126
65 000 BK-One (med Slug) Blood Drive 154
70 000 Burnt Friedman & Jaki Liebezeit Caracoles 127
75 000 Robyn Be Mine! 160

Vän av ordning kanske undrar vad som hände där i början? Tyvärr är det så att tjänsten jag använt för att sätta ihop statistiken inte kan läsa spelade låtar före 2005 när jag registerade mig på Last.fm.

(Sen är den inte riktigt att lita på heller. Jag tittat på tjänsten tidigare och då fick jag lite andra låtar som spelats i anslutning till de i listan ovan. Men det spelar inte så stor roll. Förhoppningsvis var det tidigare resultatet en bugg och listan är mer korrekt nu.)

This room moves to 0, 1, and -1 on the X-axis, 2, 5, and -7 on the Y and 1, -1, and 0 on zed.

Kan en webbplats vara tredimensionell? Eller är vi alltid predestinerade att bara röra oss i två dimensioner så länge vi har våra platta skärmar?


Jag lånade en iPad i försomras och inspirerades av den taktila känslan jag fick av att surfa med den. Att bara röra vid webbplatsen gav en känsla, en annan känsla. Jag kunde sitta och bara slänga en lång sida upp och ner – med den långsamt avstannande effekten iPaden har – bara för att göra det. Det var någonting, att röra vid en webbplats. Det är någonting.

Och när jag tänkte efter kom jag att tänka på en annan nätföreteelse som fått mig att känna mig lika inspirerad. Det var Paul R. Heyes kub som snurrade på en platt kanvas.

Jag tänkte att samma idé borde kunna användas på en innehållssajt.

Så jag gjorde det och resultatet är kalström.se 2.0.

Vad är det vi ser?

Det är en html5-sida med dynamiskt innehåll från WordPress (just nu WordPress 3.0.1).

Den första kub-sidan är från en fast WordPress-sida, den andra ett hopplock från mina andra avtryck på nätet, den tredje mina senaste Twitter-inlägg genom en widget (Twitter for WordPress), den fjärde en rss-widget med mina olästa artiklar i Instapaper (med viss slack eftersom jag inte arkiverar allt jag läser via Kindle), den femte mina sparade länkar i Delicious och den sjätte en bild från mitt Flickr-flöde.

Jag använder jQuery 1.4 för att trigga kubens vändningar. jQuery-biblioteket är inlänkat från Google.

Problem

Just nu fungerar kuben bara i Safari (på alla plattformar, 4+). Av någon anledning använder Google Chrome en tidigare WebKit-version än Safari gör.

Ingen annan webbläsare har implementerat alla 3D-transformeringar ännu. Jag kommer uppdatera mitt WordPress-tema efter hand när de implementerar.

Kvar att göra

  • Gör färdigt sajten. Just nu är inte länkarna till mina sajter riktigt rätt. Och jag har inte fixat min cv.
  • Skapa en fallback för alla andra webbläsare. Det är trist, men jag måste så länge eftersom så stor del av världen är efter. Ska använda jQuery Cycle.
  • Lägga till tangentbordsnavigering. En av de exceptionella sakerna med Paul R. Hayes lösning är tangentbordsnavigeringen. Jag har inte orkat sätta mig in i hur det fungerar i jQuery ännu. Hur som helst fungerar inte det i iOS heller.
  • Skapa ett generiskt tema och släppa det fritt. Jag ska inte hålla på det här temat när jag är färdig. Jag ska skapa ett mer generiskt tema och ladda upp det på wordpress.org för allmän lycka.
  • Hantera touch. Sällan har man väl sett något som är mer lämpligt för touch än en 3d-kub, ändå kan man inte snurra på den som man vill just nu. Klart b. Måste fixas. Men jag ska köpa en iPad först. (Det är bra med målbilder.)

Menig soldat åtalad för WikiLeaks-läckan

Apropå att det inte är i offentlig kritik problemet sitter för den amerikanska militären, idag har amerikanska militären åtalat menige Bradley E. Manning för att ha läckt videon och andra hemliga dokument till WikiLeaks:

The U.S. military said Tuesday it is pressing criminal charges against Pfc. Bradley E. Manning, 22, for allegedly transferring classified data onto his personal computer and adding unauthorized software to a classified computer system.

Manning of Potomac, Maryland, is suspected of leaking a classified 2007 video of an Apache helicopter strike that killed 12 civilians in Baghdad, including two journalists from the Reuters wire service, the military said.

CNN Military: U.S. soldier to be charged in leak of strike video

Det är inte i offentlig kritik problemet sitter för den amerikanska militären

Innan jag läste The Runaway General i The Rolling Stone tyckte jag det var helt otroligt hur det kunde hända. Hur kunde en så högt uppsatt general som Stanley McChrystal hamna i det här läget?

För har man kommit så långt så man blir utsedd att leda operationerna i en av President Obamas kampanjfrågor, då måste man gjort sina rundor i det politiska spelet.

When Barack Obama entered the Oval Office, he immediately set out to deliver on his most important campaign promise on foreign policy: to refocus the war in Afghanistan on what led us to invade in the first place. “I want the American people to understand,” he announced in March 2009. “We have a clear and focused goal: to disrupt, dismantle and defeat Al Qaeda in Pakistan and Afghanistan.”

The Rolling Stone The Runaway General

Men när man läser artikeln verkar han legat nära gränsen för vad man får göra hela sin karriär:

[A]s he moved up through the ranks, McChrystal relied on the skills he had learned as a troublemaking kid at West Point: knowing precisely how far he could go in a rigid military hierarchy without getting tossed out. Being a highly intelligent badass, he discovered, could take you far – especially in the political chaos that followed September 11th. “He was very focused,” says Annie. “Even as a young officer he seemed to know what he wanted to do. I don’t think his personality has changed in all these years.”

By some accounts, McChrystal’s career should have been over at least two times by now.

Ibid

Redan förra hösten kritiserade han Obama-administrationen öppet när han kritiserade vicepresident Biden efter ett tal han hållit i London:

[D]uring the question-and-answer session following a speech he gave in London, McChrystal dismissed the counterterrorism strategy being advocated by Vice President Joe Biden as “shortsighted,” saying it would lead to a state of “Chaos-istan.” The remarks earned him a smackdown from the president himself, who summoned the general to a terse private meeting aboard Air Force One. The message to McChrystal seemed clear: Shut the fuck up, and keep a lower profile.

Ibid

Meddelandet från Vita huset gick tydligen inte fram. Eller också gjorde meddelandet det, för det är oftast inte McChrystal själv som uttalar de mest kritiska eller raljerande orden i artikeln, det är hans personal.

“Who’s he going to dinner with?” I ask one of his aides.
“Some French minister,” the aide tells me. “It’s fucking gay.”

[…]

“Are you asking about Vice President Biden?” McChrystal says with a laugh. “Who’s that?”
“Biden?” suggests a top adviser. “Did you say: Bite Me?”

[…]

One aide calls Jim Jones, a retired four-star general and veteran of the Cold War, a “clown” who remains “stuck in 1985.” Politicians like McCain and Kerry, says another aide, “turn up, have a meeting with Karzai, criticize him at the airport press conference, then get back for the Sunday talk shows. Frankly, it’s not very helpful.”

[…]

McChrystal reserves special skepticism for Holbrooke, the official in charge of reintegrating the Taliban. “The Boss says he’s like a wounded animal,” says a member of the general’s team.

Det är tydligt att gruppen runt McChrystal har den tonen i sin jargong, det som fascinerar är hur reportern Michael Hastings kunnat komma så nära inpå Team America, som McChrystals närmaste grupp kallar sig, att han fått höra det. (America, fuck yeah! Comin’ again to save the motherfucking day, yeah!) Och hur otroligt odödliga de tror sig vara när de släppt in honom. (I.N.T.E.L.L.I.G.E.N.C.E. is down! I repeat, we have no I.N.T.E.L.L.I.G.E.N.C.E.!)

Det finns många intressanta bihistorier i det här, men den jag kommer minnas är militärens lösning på problemet. TT hade en notis som skickades ut till medierna idag om att

Robert Gates har skickat ett dokument på tre sidor till ledande befattningshavare inom militären och försvarsdepartementet, där han säger sig vara ”bekymrad över att departementet har blivit slappt i kontakterna med medierna, och ofta agerar i strid med gällande regler och procedurer”.

[…]

Gates, som tidigare varit chef för underrättelsetjänsten CIA, skriver att ”läckande av hemlig information bryter mot lagen och kan inte tolereras” och att de som bevisligen läcker kommer att åtalas. Han kräver också att de inom militären som ska uttala sig i frågor av ”nationell eller internationell” betydelse först måste få ett godkännande av en pressansvarig inom försvarsdepartementet.

Sydsvenskan USA:s militär får munkavle

Dokumentet refererar naturligtvis till två händelser i närtid, dels läckan till Wikileaks och artikeln om General McChrystal.

Visst är det så att McChrystal inte kan vara kvar på sin position efter sådan offentlig kritik, men det är inte att han och hans medarbetare uttrycker sig på det sättet som är problemet. Det är att de tycker det om demokratiskt valda och civila företrädare som försöker skapa ordning i landet de arbetar för stödja.

Peter Wolodarski skriver om det i söndagskrönikan:

En general som så oförblommerat visar förakt för den civila ledningen måste sparkas. Ingen demokrati kan tillåta att militärer sätter sig över politiker, oavsett hur många stjärnor de har på axelklaffarna.

Men även om Obama tillfälligt återställt ordningen och visat vem som bestämmer har stormen kring McChrystal bara förstärkt oron kring Afghanistan.

McChrystal ansvarade förra hösten för omläggningen av USA:s militära strategi i landet, en kursförändring som hittills inte dämpat våldet. Efter hans avgång ökar osäkerheten och tvivlen.

Afghanistan är det rättfärdiga kriget som gradvis blivit det alltmer hopplösa.

DN Planera för reträtten

På söndagen tog den General David Petraeus över befälet över ISAF-styrkorna i Afghanistan. I talet han höll hyllade han sin företrädare och sa att han skulle fortsätta på hans inslagna väg och COIN-strategi:

– Vi har inget annat val än att samarbeta, sade Petraeus om läget i landet vid övertagandet, som skedde vid en ceremoni på Isaf-styrkornas högkvarter.

I talet, som hölls för högre befälhavare och afghanska ministrar bredvid monumentet till minne av stupade Isaf-soldater, markerade Petraeus tydligt att bytet av ledare inte innebär ett byte av strategi. Generalen stöder officiellt president Barack Obamas plan på ett trupptillbakadragande i juli nästa år, men tillägger att man måste ta hänsyn till läget ”i fält”.

Petraeus hyllade sin föregångare och lärling, den sparkade general Stanley McChrystal.

– De senaste månadernas framgångar, en målmedveten fiende till trots, är resultatet av hans vision, kraft och ledarskap, sade Petraeus.

SvD Befälsbyte i Afghanistan

De senaste månadernas framgångar innebar den blodigaste månaden sedan krigets inledning.

Det är inte offentlig kritik som är problemet, det är inte läckor av vidrigt videomaterial, det är inte bassar som hatar sitt jobb – det är kriget självt och en sned idé om vad som kan bygga upp en demokrati:

“The military cannot by itself create governance reform.”

Part of the problem is structural: The Defense Department budget exceeds $600 billion a year, while the State Department receives only $50 billion.

The Rolling Stone The runaway general, s 3

The Rolling Stone

Pussies don’t like dicks, because pussies get fucked by dicks. But dicks also fuck assholes: assholes that just want to shit on everything. Pussies may think they can deal with assholes their way. But the only thing that can fuck an asshole is a dick, with some balls. The problem with dicks is: they fuck too much or fuck when it isn’t appropriate – and it takes a pussy to show them that. But sometimes, pussies can be so full of shit that they become assholes themselves… because pussies are an inch and half away from ass holes. I don’t know much about this crazy, crazy world, but I do know this: If you don’t let us fuck this asshole, we’re going to have our dicks and pussies all covered in shit!

Team America (via iMDB)

Jämställdheten för oss framåt, men inte bara framåt

Ägnat förmiddagen åt att läsa min Instapaper och tänker på jämställdhet och veckan som gått.

Jag börjar med New York Times artikel om den svenska pappaledigheten och hur när de två föräldramånaderna som villkorats till män lett till att pappornas uttag av föräldraledighet ökat från 6 % till 85 % och dessutom mångdubblat tiden de som tar pappaledigheten stannar hemma:

Eight in 10 fathers now take a third of the total 13 months of leave — and 9 percent of fathers take 40 percent of the total or more — up from 4 percent a decade ago.

The New York Times In Sweden, the Men Can Have It All

Den kanske inte självklara effekten har också kunnat märkas på mödrarnas löner som ökar med 7 % i snitt per månad som barnens pappor tar ut i föräldraledighet.

Det här är naturligtvis solklart framåt.

Jag fortsätter med utmärkta Hanne Kjöller som skriver om den inverterade sidan av diskussionen om importfruar:

Det är män som i drömmen om ett annat liv, i Europa eller USA, uppvaktar utländska kvinnor – gringas. De lockar med exotism och ibland också mysticism. De umgås ett tag, låter de turistande kvinnorna betala för allt, och i bästa fall får de så småningom följa med någon av dem till deras hemland.

Parallellen till Thailand är svår att undvika. Det är med män i huvudrollerna vi är vana att se denna form av utnyttjande, som säkert i vissa fall kan vara ömsesidigt. Men eftersmaken är ändå besk.

DN Sexturism: Kvinnligt utnyttjande inte mindre sunkigt än manligt

Jag avslutar med en mer personlig notering där en projektkollega blivit utsatt för en ganska klassisk manlig härskarteknik där en arbetsledare, som själv felat, kommenterat att det inte är så lätt att komma ihåg allting när man precis fått barn. Arbetsledaren i det här fallet är naturligtvis kvinna och projektkollegan man.

Även om bara en av de här sakerna som för samhället framåt är det ändå tre saker som säger att vi blivit mer jämställda. Maktfördelningen sprids jämnare över oss och kanske behöver vi kunna gå bakåt för att komma framåt i ett större perspektiv.

Uppdatering

Hade inte läst morgontidningen när inlägget skrevs. Där hade NA ett litet reportage om Lena Lind Palicki, språkforskare på Örebro universitet, som lagt fram sin avhandling Normaliserade föräldrar : En undersökning av Försäkringskassans broschyrer 1974–2007 i maj som granskat Försäkringskassans kommunikation till nyblivna föräldrar från 1974 fram till 2007.

Det hon konstaterat är att ju mer jämställd användningen av föräldraförsäkringen blivit, ju mer har den riktats till mamman:

– Nu när samhället har blivit mer jämställt och det är mer självklart att mannen kan vara hemma har man fallit tillbaka i gamla strukturer och glömt bort att tilltala mannen i informationen.

NA Föräldrar – då är det mammor som tilltalas

Men att det också var mer parnormativt förr. Nu finns bonusbarn och mer okonventionella familjebildningar med i broschyrerna. Daniel Lagerqvist (@danielNerikes) skriver även en krönika om könsdiskriminering på Kappahl (typ).

Julie & Julia och jag

Vi såg Julie & Julia för några veckor sedan. Och jag blir exalterad och lite rörd.

Det hon hade med sin blogg och sitt projekt är en av de saker jag älskar med bloggar, det jag älskar med projekt. Och det är även det jag älskar med att skriva. Att göra något och känna att det är värt något – åtminstone för mig. Och sen kicken av att ibland få feedback.

Och sen är det fantastiskt med en nischad blogg, som The Julie/Julia Project var. 500 recept från en kokbok på 365 dagar. En blogg som är rotad runt ett ämne eller en uppgift och låter världen snurra runt den istället för att låta världen snurra runt sin egen axel som den alltid gör annars. Då kan man se livet och världen genom andra ögon, från ett annat perspektiv. I Julies fall var det genom kokbokens. Och genom kokbokens perspektiv såg hon saker hon inte skulle sett annars. Hon skiftade sätt att se, artificiellt.

Jag är övertygad om att till och med en fokuserad My Little Pony-blogg handlar om livet, om jag bara kunde lära sig läsa den.

Fokuset i sig gör det dessutom bättre att läsa. Att välja handlar minst lika mycket om att välja bort. Och fokuset gör valet enkelt vilket höjer kvalitén helt naturligt.

(Vad vill jag säga egentligen? Fan vet.)

Uppdatering

Fifi pekar mig mot ett citat av Goethe:

In der Beherrschung ahnt man den Meister

som i översättning från Mikael Mogren i tidningen Kulturen från i julas lyder: I begränsningen anas mästaren.