100k! Milstolpe i Last.fm

# Artist Låt Datum
1 * Last.fm har tappat bort 2004-09-06
5 000 Sharon Jones Genuine
10 000 Sigur Rós Gong Endir
15 000 The Tiny I Don’t Like (The Way You Move Me)
20 000 The Knife This Is Now
25 000 Amy Winehouse Tears Dry On Their Own
30 000 Kornstad/Wiik King Korn
35 000 Final Fantasy ->
40 000 The Dillinger Escape Plan When Acting As A Wave
45 000 Veronica Maggio Stopp
50 000 Xiu Xiu Blacks
55 000 Beirut The Concubine
60 000 The Stoner I skogen
65 000 DJ Spinna Guaranteed (Feat. Phonte (of Little Brother) and Yazarah)
70 000 Cornelius Bird Watching at Inner Forest
75 000 Robyn Be Mine!
80 000 Elvis Presley Hound Dog
85 000 United Future Organization Spy’s Spice (Mon Espionne)
90 000 Sophie Zelmani I Wouldn’t Speak For Him
95 000 Cee Lo Green Die Trying
100 000 David Sandström Det du vill mest
2936 dagar, 70 464 timmar, 34 låtar om dagen i snitt

Kan återigen konstatera att jag lyssnar ganska brett. Funk, pop, elektroniskt, soul, jazz, mathcore och hiphop. Men inom en ganska snäv kulturell hemisfär: svenskt, amerikanskt, brittiskt, norskt och japanskt.

Spotify-spellista med alla låtar (som Spotify har):


Och kom ihåg: bara det som lämnar metadata efter sig är värt att göra.

Publikredaktör i Radio Örebro

Det är en inspirerande platsannons ni lagt ut om en publikredaktör i Radio Örebro. Det är ett fascinerande område som fortfarande är relativt outforskat trots att vi haft publikkontakt så länge vi haft medier i Sverige – men på olika sätt. Annonsen i sig väcker många frågor där jag både ser spännande utmaningar för vad som är tekniskt möjligt men även vad Sveriges Radio Örebro är mogna för. Det är för alla dessa skäl jag måste söka det här jobbet.

Jag har varit i en kärleksrelation med internet sedan första gången jag läste om internet. Då pratades det om textbaserade samtal över landsgränserna som knappt hade grafiska gränssnitt. Sedan gick allt väldigt snabbt. Netscape och webben och en helt ny värld. Jag hade en dator, visst, men ingen nättillgång. Jag köpte tidningar med cd-skivor klistrade på där det fanns webbläsare att installera. Jag skapade webbsidor jag själv kunde surfa till lokalt på min dator. Det var fantastiskt ändå.

Rätt miljö ledde snart till att jag började blogga men vi hade inget bra ord för det. Det namn som användes var reloads, eftersom det var sidor man laddade om för att få det senast skrivna. Den stora skillnaden var att de inte nödvändigtvis riktade sig mot någon. Det lades ut på nätet så de var tillgängliga för alla, det var den stora revolutionen, tillgängligheten inte vad man kunde göra med det. Då använder vi inga bloggverktyg (de fanns inte). Jag skrev texterna som html och laddade upp filer manuellt till den digitala åkermark jag plöjt upp till mig själv och mina vänner.

På universitetet hittade jag likasinnade som ville skapa världens bästa musiksajt. Sveriges musikkritik var i en sorglig period där Expressen hade gått ned till att publicera en sida med recensioner med 15 texter á 250 tecken på en sida. Vi ville att musiken skulle få ta plats. Det blev dagensskiva.com och under ganska många år var vi ledande i den digitala musikkritiken på nätet i Sverige. Runt år 2000 införde vi kommentarer på sajten och det i sig var ingenting exceptionellt, men det som var skillnaden var hur vi såg på kommentarerna och hur vi arbetade med dem. Vi såg redan då kommentarerna som en del av sajten och alla skribenter deltog i kommentarsfälten, på samma villkor som alla andra. Vi svarade på frågor, tog emot rättelser och fick i bästa fall välformulerade åsikter med en helt motsatt syn än den vår skribent hade.

Under den här tiden växte bloggarna fram i Sverige. I början var vi en ganska liten skara i Sverige. Då hette det ledande verktyget Movable Type efter Gutenbergs tryckteknik och vi var övertygade om att det verkligen var precis så omstörtande. Jag läste de bästa och mest genomarbetade texterna där. Jag träffade dom smartaste människorna genom dem. En av nycklarna med bloggarna var redan då interaktionen mellan dem och med läsarna. I de mest specifika texterna fanns de intressantaste läsarna. Vi skrev till varandra och vi gjorde det både i kommentarsfält och i våra bloggtexter. Det som fascinerade mest var att vi var samma. Den som skrev eller den som läste var på samma nivå och tillförde lika mycket till det som publicerades.

Nu tio år senare har vi hunnit med några revolutioner till. Den tekniska världen rör sig snabbt, men massorna rör sig ännu snabbare. The Wisdom of Crowds är fascinerande när det fungerar som bäst, men dumheten i flockbeteende kan vara lika intressant. När nätet fungerar som bäst är det meritokratiskt och tillgängliggörande. När det fungerar som sämst går för många åt samma håll utan att tänka sig för. Men det goda är så mycket starkare än det onda. Tyvärr har det onda ofta lite för stark lyskraft, men det händer tio gånger fler bra saker på större och mindre skala än det händer dåliga saker på nätet. Det är jag helt övertygad om.

Det vore väldigt roligt att få vara en brygga mellan radiolyssnare och SR Örebro. Både med att samla in och att delta i konversationen som det står i annonsen – men kanske den viktigaste delen blir att göra vad jag kan för att dra upp radions personal till konversationen. Vi är samma, vi har bara lite olika stora megafoner.

This room moves to 0, 1, and -1 on the X-axis, 2, 5, and -7 on the Y and 1, -1, and 0 on zed.

Kan en webbplats vara tredimensionell? Eller är vi alltid predestinerade att bara röra oss i två dimensioner så länge vi har våra platta skärmar?


Jag lånade en iPad i försomras och inspirerades av den taktila känslan jag fick av att surfa med den. Att bara röra vid webbplatsen gav en känsla, en annan känsla. Jag kunde sitta och bara slänga en lång sida upp och ner – med den långsamt avstannande effekten iPaden har – bara för att göra det. Det var någonting, att röra vid en webbplats. Det är någonting.

Och när jag tänkte efter kom jag att tänka på en annan nätföreteelse som fått mig att känna mig lika inspirerad. Det var Paul R. Heyes kub som snurrade på en platt kanvas.

Jag tänkte att samma idé borde kunna användas på en innehållssajt.

Så jag gjorde det och resultatet är kalström.se 2.0.

Vad är det vi ser?

Det är en html5-sida med dynamiskt innehåll från WordPress (just nu WordPress 3.0.1).

Den första kub-sidan är från en fast WordPress-sida, den andra ett hopplock från mina andra avtryck på nätet, den tredje mina senaste Twitter-inlägg genom en widget (Twitter for WordPress), den fjärde en rss-widget med mina olästa artiklar i Instapaper (med viss slack eftersom jag inte arkiverar allt jag läser via Kindle), den femte mina sparade länkar i Delicious och den sjätte en bild från mitt Flickr-flöde.

Jag använder jQuery 1.4 för att trigga kubens vändningar. jQuery-biblioteket är inlänkat från Google.

Problem

Just nu fungerar kuben bara i Safari (på alla plattformar, 4+). Av någon anledning använder Google Chrome en tidigare WebKit-version än Safari gör.

Ingen annan webbläsare har implementerat alla 3D-transformeringar ännu. Jag kommer uppdatera mitt WordPress-tema efter hand när de implementerar.

Kvar att göra

  • Gör färdigt sajten. Just nu är inte länkarna till mina sajter riktigt rätt. Och jag har inte fixat min cv.
  • Skapa en fallback för alla andra webbläsare. Det är trist, men jag måste så länge eftersom så stor del av världen är efter. Ska använda jQuery Cycle.
  • Lägga till tangentbordsnavigering. En av de exceptionella sakerna med Paul R. Hayes lösning är tangentbordsnavigeringen. Jag har inte orkat sätta mig in i hur det fungerar i jQuery ännu. Hur som helst fungerar inte det i iOS heller.
  • Skapa ett generiskt tema och släppa det fritt. Jag ska inte hålla på det här temat när jag är färdig. Jag ska skapa ett mer generiskt tema och ladda upp det på wordpress.org för allmän lycka.
  • Hantera touch. Sällan har man väl sett något som är mer lämpligt för touch än en 3d-kub, ändå kan man inte snurra på den som man vill just nu. Klart b. Måste fixas. Men jag ska köpa en iPad först. (Det är bra med målbilder.)

Mina tankar stapplar på skröpliga ben

Benbrott

Jag har aldrig någonsin varit min kropp före jag blev epileptiker.

Det slår mig när jag funderar på vad som hänt mig efter min epilepsidiagnos i höstas. Och jag tänker att det måste vara det här som händer stapplande tanter.

Innan jag fick mitt första epilepsianfall den 15 oktober 2009 hade jag aldrig riktigt tänkt på min kropp. Jag hade aldrig varit dödlig. Jag levde mitt sinne.

Min epilepsi beror på två kavernom jag har i vänster tinninglob som har blödit. Kavernomen är medfödda och gör oftast väsen av sig först i 30-årsåldern, precis som för mig alltså. Kavernomen är inte farliga i sig, neurokirurgen förklarade dem mer som leverfläckar på hjärnan, men de blöder lätt. Och när den blödningen (som alltså inte är en stroke, utan en mindre blödning) levrar sig trycker den på hjärnvävnaden runt om, vilket retar hjärnverksamheten och kan leda till epilepsianfall.

Vänster tinninglob hanterar, för högerhänta som jag, om språk och minne. När jag får ett grand mal spelar det inte så stor roll. Då får jag ett krampanfall, som i och för sig börjar i vänster tinninglob, men som sen snabbt sprider sig till resten av hjärnan och utlöser kramp i alla mina muskler i kroppen. Men när jag får ett mindre anfall, petit mal, ger det inte alls samma effekt. I mitt fall innebär det en mindre attack av afasi och minnesförlust. Kort sagt: jag säger något knasigt och minns inte ett skit av det efteråt.

Det här är ingenting konstigt i sig. Många lever med epilepsi och det kommer jag också lära mig. Men problemet är att jag aldrig varit något annat än mitt sinne förut. Jag har aldrig haft något, annat än mitt kön, som hindrat mig från att göra något. Jag har aldrig begränsat mig själv från att försöka med något som bara beror på mig själv.

Men nu känns det plötsligt annorlunda. Det är fyra månader sedan, men jag är för alltid annorlunda.

När jag fyller på min dosett med veckans mediciner är jag en patient. Jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle göra det just nu. Jag tycker naturligtvis om principen. Något regelbundet, som jag fyller på och använder regelbundet. Men stigmat från att använda en dosett överskuggar den sköna känslan av completion helt.

Men det är långt ifrån det värsta.

Det är värre när jag vaknar efter en hel natts sömn och känner mig helt slut på grund av medicinen som enligt läkaren ska ”bedöva hela hjärnan”.

Men det värsta är när jag lyssnar på musik i hörlurar och det svänger så jag måste kvida för att stå ut och min kära tror att jag är sjuk. Eller när jag själv tycker jag är absurt rolig och hon oroligt ser på mig om jag har ett anfall av afasi.

Det får mig att identifiera mig som patient, inte som mig själv. Och jag kan egentligen inte säga någonting. Jag förstår oron. Men jag försöker inte tänka på den. Jag försöker att inte tänka på att jag har två tidsinställda små bomber i min vänstra temporallob.

Jag vill inte beskriva mig själv som sjuk. Jag vill inte se mig själv som sjuk. Som epileptiker. Jag vill glömma bort det så mycket jag kan. Jag vill leva som att mina kavernom inte är några procents risk för att starta en ny blödning per år.

Men det måste var det som händer alla våra pensionärer när de plötsligt, från att ha varit vanliga medborgare som går rakryggat genom våra gator, börjar stappla. Den där rädslan för att falla, halka, för att tappa kontrollen. Jag har många gånger tänkt på när det där egentligen händer och varför det händer. Men jag förstår känslan nu. När man börjar ifrågasätta sin kropp. Ifrågasätta vad man klarar och inte.

Jag inser att ett fall riskerar större konsekvenser när man får skörare ben som äldre, men det säger ingenting om osäkerheten, rädslan eller balansen.

Jag är rädd för att jag ska bli skröplig. Att jag redan nu ska tvivla på vad jag kan och inte kan. Vad jag kan uppnå och inte kan uppnå. Vem jag är och vem jag var.

Uppdatering

Jag har skrivit om stycket om kavernomen. Det lät som att jag får epilepsianfall av att det blöder, det får jag inte.