Vi såg Julie & Julia för några veckor sedan. Och jag blir exalterad och lite rörd.
Det hon hade med sin blogg och sitt projekt är en av de saker jag älskar med bloggar, det jag älskar med projekt. Och det är även det jag älskar med att skriva. Att göra något och känna att det är värt något – åtminstone för mig. Och sen kicken av att ibland få feedback.
Och sen är det fantastiskt med en nischad blogg, som The Julie/Julia Project var. 500 recept från en kokbok på 365 dagar. En blogg som är rotad runt ett ämne eller en uppgift och låter världen snurra runt den istället för att låta världen snurra runt sin egen axel som den alltid gör annars. Då kan man se livet och världen genom andra ögon, från ett annat perspektiv. I Julies fall var det genom kokbokens. Och genom kokbokens perspektiv såg hon saker hon inte skulle sett annars. Hon skiftade sätt att se, artificiellt.
Jag är övertygad om att till och med en fokuserad My Little Pony-blogg handlar om livet, om jag bara kunde lära sig läsa den.
Fokuset i sig gör det dessutom bättre att läsa. Att välja handlar minst lika mycket om att välja bort. Och fokuset gör valet enkelt vilket höjer kvalitén helt naturligt.
(Vad vill jag säga egentligen? Fan vet.)
Uppdatering
Fifi pekar mig mot ett citat av Goethe:
In der Beherrschung ahnt man den Meister
som i översättning från Mikael Mogren i tidningen Kulturen från i julas lyder: I begränsningen anas mästaren.