Det är inte i offentlig kritik problemet sitter för den amerikanska militären

Innan jag läste The Runaway General i The Rolling Stone tyckte jag det var helt otroligt hur det kunde hända. Hur kunde en så högt uppsatt general som Stanley McChrystal hamna i det här läget?

För har man kommit så långt så man blir utsedd att leda operationerna i en av President Obamas kampanjfrågor, då måste man gjort sina rundor i det politiska spelet.

When Barack Obama entered the Oval Office, he immediately set out to deliver on his most important campaign promise on foreign policy: to refocus the war in Afghanistan on what led us to invade in the first place. “I want the American people to understand,” he announced in March 2009. “We have a clear and focused goal: to disrupt, dismantle and defeat Al Qaeda in Pakistan and Afghanistan.”

The Rolling Stone The Runaway General

Men när man läser artikeln verkar han legat nära gränsen för vad man får göra hela sin karriär:

[A]s he moved up through the ranks, McChrystal relied on the skills he had learned as a troublemaking kid at West Point: knowing precisely how far he could go in a rigid military hierarchy without getting tossed out. Being a highly intelligent badass, he discovered, could take you far – especially in the political chaos that followed September 11th. “He was very focused,” says Annie. “Even as a young officer he seemed to know what he wanted to do. I don’t think his personality has changed in all these years.”

By some accounts, McChrystal’s career should have been over at least two times by now.

Ibid

Redan förra hösten kritiserade han Obama-administrationen öppet när han kritiserade vicepresident Biden efter ett tal han hållit i London:

[D]uring the question-and-answer session following a speech he gave in London, McChrystal dismissed the counterterrorism strategy being advocated by Vice President Joe Biden as “shortsighted,” saying it would lead to a state of “Chaos-istan.” The remarks earned him a smackdown from the president himself, who summoned the general to a terse private meeting aboard Air Force One. The message to McChrystal seemed clear: Shut the fuck up, and keep a lower profile.

Ibid

Meddelandet från Vita huset gick tydligen inte fram. Eller också gjorde meddelandet det, för det är oftast inte McChrystal själv som uttalar de mest kritiska eller raljerande orden i artikeln, det är hans personal.

“Who’s he going to dinner with?” I ask one of his aides.
“Some French minister,” the aide tells me. “It’s fucking gay.”

[…]

“Are you asking about Vice President Biden?” McChrystal says with a laugh. “Who’s that?”
“Biden?” suggests a top adviser. “Did you say: Bite Me?”

[…]

One aide calls Jim Jones, a retired four-star general and veteran of the Cold War, a “clown” who remains “stuck in 1985.” Politicians like McCain and Kerry, says another aide, “turn up, have a meeting with Karzai, criticize him at the airport press conference, then get back for the Sunday talk shows. Frankly, it’s not very helpful.”

[…]

McChrystal reserves special skepticism for Holbrooke, the official in charge of reintegrating the Taliban. “The Boss says he’s like a wounded animal,” says a member of the general’s team.

Det är tydligt att gruppen runt McChrystal har den tonen i sin jargong, det som fascinerar är hur reportern Michael Hastings kunnat komma så nära inpå Team America, som McChrystals närmaste grupp kallar sig, att han fått höra det. (America, fuck yeah! Comin’ again to save the motherfucking day, yeah!) Och hur otroligt odödliga de tror sig vara när de släppt in honom. (I.N.T.E.L.L.I.G.E.N.C.E. is down! I repeat, we have no I.N.T.E.L.L.I.G.E.N.C.E.!)

Det finns många intressanta bihistorier i det här, men den jag kommer minnas är militärens lösning på problemet. TT hade en notis som skickades ut till medierna idag om att

Robert Gates har skickat ett dokument på tre sidor till ledande befattningshavare inom militären och försvarsdepartementet, där han säger sig vara ”bekymrad över att departementet har blivit slappt i kontakterna med medierna, och ofta agerar i strid med gällande regler och procedurer”.

[…]

Gates, som tidigare varit chef för underrättelsetjänsten CIA, skriver att ”läckande av hemlig information bryter mot lagen och kan inte tolereras” och att de som bevisligen läcker kommer att åtalas. Han kräver också att de inom militären som ska uttala sig i frågor av ”nationell eller internationell” betydelse först måste få ett godkännande av en pressansvarig inom försvarsdepartementet.

Sydsvenskan USA:s militär får munkavle

Dokumentet refererar naturligtvis till två händelser i närtid, dels läckan till Wikileaks och artikeln om General McChrystal.

Visst är det så att McChrystal inte kan vara kvar på sin position efter sådan offentlig kritik, men det är inte att han och hans medarbetare uttrycker sig på det sättet som är problemet. Det är att de tycker det om demokratiskt valda och civila företrädare som försöker skapa ordning i landet de arbetar för stödja.

Peter Wolodarski skriver om det i söndagskrönikan:

En general som så oförblommerat visar förakt för den civila ledningen måste sparkas. Ingen demokrati kan tillåta att militärer sätter sig över politiker, oavsett hur många stjärnor de har på axelklaffarna.

Men även om Obama tillfälligt återställt ordningen och visat vem som bestämmer har stormen kring McChrystal bara förstärkt oron kring Afghanistan.

McChrystal ansvarade förra hösten för omläggningen av USA:s militära strategi i landet, en kursförändring som hittills inte dämpat våldet. Efter hans avgång ökar osäkerheten och tvivlen.

Afghanistan är det rättfärdiga kriget som gradvis blivit det alltmer hopplösa.

DN Planera för reträtten

På söndagen tog den General David Petraeus över befälet över ISAF-styrkorna i Afghanistan. I talet han höll hyllade han sin företrädare och sa att han skulle fortsätta på hans inslagna väg och COIN-strategi:

– Vi har inget annat val än att samarbeta, sade Petraeus om läget i landet vid övertagandet, som skedde vid en ceremoni på Isaf-styrkornas högkvarter.

I talet, som hölls för högre befälhavare och afghanska ministrar bredvid monumentet till minne av stupade Isaf-soldater, markerade Petraeus tydligt att bytet av ledare inte innebär ett byte av strategi. Generalen stöder officiellt president Barack Obamas plan på ett trupptillbakadragande i juli nästa år, men tillägger att man måste ta hänsyn till läget ”i fält”.

Petraeus hyllade sin föregångare och lärling, den sparkade general Stanley McChrystal.

– De senaste månadernas framgångar, en målmedveten fiende till trots, är resultatet av hans vision, kraft och ledarskap, sade Petraeus.

SvD Befälsbyte i Afghanistan

De senaste månadernas framgångar innebar den blodigaste månaden sedan krigets inledning.

Det är inte offentlig kritik som är problemet, det är inte läckor av vidrigt videomaterial, det är inte bassar som hatar sitt jobb – det är kriget självt och en sned idé om vad som kan bygga upp en demokrati:

“The military cannot by itself create governance reform.”

Part of the problem is structural: The Defense Department budget exceeds $600 billion a year, while the State Department receives only $50 billion.

The Rolling Stone The runaway general, s 3

The Rolling Stone

Pussies don’t like dicks, because pussies get fucked by dicks. But dicks also fuck assholes: assholes that just want to shit on everything. Pussies may think they can deal with assholes their way. But the only thing that can fuck an asshole is a dick, with some balls. The problem with dicks is: they fuck too much or fuck when it isn’t appropriate – and it takes a pussy to show them that. But sometimes, pussies can be so full of shit that they become assholes themselves… because pussies are an inch and half away from ass holes. I don’t know much about this crazy, crazy world, but I do know this: If you don’t let us fuck this asshole, we’re going to have our dicks and pussies all covered in shit!

Team America (via iMDB)

Jämställdheten för oss framåt, men inte bara framåt

Ägnat förmiddagen åt att läsa min Instapaper och tänker på jämställdhet och veckan som gått.

Jag börjar med New York Times artikel om den svenska pappaledigheten och hur när de två föräldramånaderna som villkorats till män lett till att pappornas uttag av föräldraledighet ökat från 6 % till 85 % och dessutom mångdubblat tiden de som tar pappaledigheten stannar hemma:

Eight in 10 fathers now take a third of the total 13 months of leave — and 9 percent of fathers take 40 percent of the total or more — up from 4 percent a decade ago.

The New York Times In Sweden, the Men Can Have It All

Den kanske inte självklara effekten har också kunnat märkas på mödrarnas löner som ökar med 7 % i snitt per månad som barnens pappor tar ut i föräldraledighet.

Det här är naturligtvis solklart framåt.

Jag fortsätter med utmärkta Hanne Kjöller som skriver om den inverterade sidan av diskussionen om importfruar:

Det är män som i drömmen om ett annat liv, i Europa eller USA, uppvaktar utländska kvinnor – gringas. De lockar med exotism och ibland också mysticism. De umgås ett tag, låter de turistande kvinnorna betala för allt, och i bästa fall får de så småningom följa med någon av dem till deras hemland.

Parallellen till Thailand är svår att undvika. Det är med män i huvudrollerna vi är vana att se denna form av utnyttjande, som säkert i vissa fall kan vara ömsesidigt. Men eftersmaken är ändå besk.

DN Sexturism: Kvinnligt utnyttjande inte mindre sunkigt än manligt

Jag avslutar med en mer personlig notering där en projektkollega blivit utsatt för en ganska klassisk manlig härskarteknik där en arbetsledare, som själv felat, kommenterat att det inte är så lätt att komma ihåg allting när man precis fått barn. Arbetsledaren i det här fallet är naturligtvis kvinna och projektkollegan man.

Även om bara en av de här sakerna som för samhället framåt är det ändå tre saker som säger att vi blivit mer jämställda. Maktfördelningen sprids jämnare över oss och kanske behöver vi kunna gå bakåt för att komma framåt i ett större perspektiv.

Uppdatering

Hade inte läst morgontidningen när inlägget skrevs. Där hade NA ett litet reportage om Lena Lind Palicki, språkforskare på Örebro universitet, som lagt fram sin avhandling Normaliserade föräldrar : En undersökning av Försäkringskassans broschyrer 1974–2007 i maj som granskat Försäkringskassans kommunikation till nyblivna föräldrar från 1974 fram till 2007.

Det hon konstaterat är att ju mer jämställd användningen av föräldraförsäkringen blivit, ju mer har den riktats till mamman:

– Nu när samhället har blivit mer jämställt och det är mer självklart att mannen kan vara hemma har man fallit tillbaka i gamla strukturer och glömt bort att tilltala mannen i informationen.

NA Föräldrar – då är det mammor som tilltalas

Men att det också var mer parnormativt förr. Nu finns bonusbarn och mer okonventionella familjebildningar med i broschyrerna. Daniel Lagerqvist (@danielNerikes) skriver även en krönika om könsdiskriminering på Kappahl (typ).

Julie & Julia och jag

Vi såg Julie & Julia för några veckor sedan. Och jag blir exalterad och lite rörd.

Det hon hade med sin blogg och sitt projekt är en av de saker jag älskar med bloggar, det jag älskar med projekt. Och det är även det jag älskar med att skriva. Att göra något och känna att det är värt något – åtminstone för mig. Och sen kicken av att ibland få feedback.

Och sen är det fantastiskt med en nischad blogg, som The Julie/Julia Project var. 500 recept från en kokbok på 365 dagar. En blogg som är rotad runt ett ämne eller en uppgift och låter världen snurra runt den istället för att låta världen snurra runt sin egen axel som den alltid gör annars. Då kan man se livet och världen genom andra ögon, från ett annat perspektiv. I Julies fall var det genom kokbokens. Och genom kokbokens perspektiv såg hon saker hon inte skulle sett annars. Hon skiftade sätt att se, artificiellt.

Jag är övertygad om att till och med en fokuserad My Little Pony-blogg handlar om livet, om jag bara kunde lära sig läsa den.

Fokuset i sig gör det dessutom bättre att läsa. Att välja handlar minst lika mycket om att välja bort. Och fokuset gör valet enkelt vilket höjer kvalitén helt naturligt.

(Vad vill jag säga egentligen? Fan vet.)

Uppdatering

Fifi pekar mig mot ett citat av Goethe:

In der Beherrschung ahnt man den Meister

som i översättning från Mikael Mogren i tidningen Kulturen från i julas lyder: I begränsningen anas mästaren.

Om google.cn, Bing och att inte vara ond

The engineers in the room were rolling their eyes. Patel recalls: ”Some of us were very anticorporate, and we didn’t like the idea of all these specific rules. And engineers in general like efficiency—there had to be a way to say all these things in one statement, as opposed to being specific.”

That’s when Paul Buchheit, another engineer in the group, blurted out what would become the most important three words in Google’s corporate history. ”Paul said, ‘All these things can be covered by just saying, Don’t Be Evil'”…

The Search, s 138

Google har länge kritiserats för att ett företagsmotto som Don’t Be Evil inte kan kombineras med att låta en auktoritär regim censurera innehåll med obekväm information för sina medborgare.

Från Googles sida menade man att det var bättre att hjälpa de kinesiska medborgarna få tillgång till den information de tillåts ta del av än att inte göra någonting alls, när de lanserade Google.cn i januari 2006. Kritikerna menade att man spelade den kinesiska regeringen i händerna och att man i själva verket inte vågade lämna miljardmarknaden fritt till andra spelare på marknaden.

Efter attacken mot Googles system i december förra året bestämde man sig för att sluta censurera sökresultaten för den kinesiska marknaden1 och i måndags meddelade man att de börjat omdirigera Google.cn:s besökare till sina ocensurerade sökmotorindex i Hong Kong istället.

Google kommer fortfarande ha verksamhet i Kina, som man meddelat på Googles företagsblogg igår:

Yesterday, we stopped censoring our search services – Google Search, Google News, and Google Images – on our Chinese domain, www.google.cn. This makes good on our commitment to stop censoring search results in China, and you can read more here. In terms of Google’s wider business operations, we intend to continue R&D work in China and maintain a sales presence there. We’d like to share some additional information on how this may affect your employees that use Google Apps within mainland China.

Official Google Enterprise Blog An update for our customers on Google Apps and China ()

Att stänga Google.cn är mest en symbolhandling. Alla Googles tjänster har i olika omgångar varit tillgängliga utanför den Kinesiska brandväggen. Google har i dagarna skapat en sida som endast visar tillgängligheten av Googles tjänster från Kina och den visar att det mest är de användargenererade tjänsterna som blockerats helt av den kinesiska censuren. Det är snarare målsajterna som hela tiden varit blockerade och Google som spelat den kinesiska regeringens spel för att hålla sig väl med den makten.

Och att censurera för att hålla sig väl med en antidemokratisk regim är inte Don’t Be Evil. Och det följer inte heller Googles mer officiella företagsfilosofi som säger You can make money without doing evil.. För att vara ärliga mot sig själva i längden var det här tvunget att hända, även om den utlösande faktorn blev att dissidenters material komprometterats och Googles proprietära material stulits.

Jag läser två ledarartiklar i ämnet idag. Dels DN:s huvudledare och NA:s ledarkrönika från den politiska redaktören Lars Ströman (inte på nätet) [faksimil]. DN:s ledare har en bra poäng att Google vinner mycket på att dra sig ur en av få marknader som man inte dominerar sökmarknaden på:

Vid sidan av de moraliska argumenten för att inta en tuffare hållning mot Kina fanns sannolikt också mer krassa överväganden. Att Google gick med på att bedriva censur skadade företagets image som ett modernt företag som vidgar människors vyer. Kommersiellt har satsningen på Kina hittills heller inte blivit någon succé. Marknadsandelen är relativt låga 33 procent av internetsökningarna i Kina, medan inhemska Baidu.com har 63 procent.

Även om Kina har potentialen att bli den viktigaste marknaden kan ett stärkt varumärke på kort sikt vara mer värt för Google än en verksamhet i Kina som inte utvecklats som företaget hoppats.

DN Giganternas kamp ()

Frågan är vad som hänt om man haft en dominerande ställning istället. Även om jag hoppas beslutet blivit detsamma är jag långtifrån säker. Det är svårare att vara idealist när man pratar om en stor vinstaffär för aktieägarna.

Lars Ströman målar mer en allmän bild av läget och refererar den kinesiska nyhetsbyrån Xinhuas kommentar på Googles agerande:

”I hope Google can abide by China’s laws and regulations,” he said. ”It is irresponsible and unfriendly if Google insists in doing something that goes against China’s laws and regulations, and it will have to bear the consequence for doing so.”

Xinhua Google has freedom to quit or stay: Chinese minister ()

Ströman menar att den kinesiska allmänheten kommer lägga märke till att något de känner till inte längre är tillgängligt för dem och därmed blir medvetna om censuren. Men att de är medvetna om censuren är inte problemet, stora grupper accepterar den som ett allmäntillstånd. Vissa arbetar sig runt begränsningarna, andra lever med dem som de är, några bryr sig inte alls.

Det ledarredaktionerna borde tagit upp istället är den obehagligaste delen av Googles uttåg ur Kina: att Microsoft ser uttåget som en affärsmöjlighet. Det här är något som särskilt NA:s politiska redaktör borde fokuserat på under tiden som Microsoft anordnar TechDays i Örebro.

För att istället för att följa Googles exempel har Microsoft istället gått ut för att säga att de kommer stanna:

”I think we feel good enough now (about Microsoft in China). But it is a 20 year (journey) and not just three years (like for Google),” said Craig Mundie, chief research and strategy officer of Microsoft.

[…]

Mundie said Google’s plan to shut down its domestic website, Google.cn, will in no way impact on Microsoft.

”Microsoft is committed to stay,” he said.

He noted that Microsoft’s Bing search engine would gain some market share if the US search giant exits China. Bing currently has an 11 percent share of the global search engine market although in China its market share is less than 1 percent.

At the same time Mundie stresses that there will be no considerable changes in the way Microsoft operates in the country.

Daily China Mundie: Perseverance pays off in long run ()

Att de kommer tjäna på att Google drar sig ur Kina ur ett affärsmässigt perspektiv när en spelare som har en tredjedel av marknaden drar sig ur den är inget att säga om, men att de går ut för att poängtera det är värre och inställsamt.

Det visar också att Bill Gates kommentarer till ABC:s Good Morning America inte var något misstag:

Mr. Gates, in an interview with ABC’s ”Good Morning America” this week, said that China’s ”efforts to censor the Internet have been very limited,” and likened its controls to those of other countries. In separate comments, he criticized Microsoft rival Google Inc.’s statement this month that it would stop obeying Beijing’s censorship rules on its Chinese-language site, and might close its offices in the country.

Wall Street Journal China Ratchets Up Web Privacy Fight [Google cache] ()

De har till och med gått så långt att de använt situationen för att rekrytera anställda från Googles kinesiska verksamhet när beskedet om att Google kanske skulle dra sig ur kom:

Although Bing has struggled to gain traction in China, Microsoft has already hired away at least three people from Google’s China business, after aggressively pursuing them following Google’s threat, according to a person familiar with the matter.

In the wake of Google’s announcement, Microsoft’s leaders, including Chief Executive Steve Ballmer and Chairman Bill Gates, have said they intend to remain in China and will continue to comply with local regulations, which means filtering out certain political content and other sensitive material.

Wall Street Journal Google Exit Would Open a Door for Microsoft [Google cache] ()

Med strategier för att försöka ställa sig in hos en antidemokratisk regim och dra affärsnytta av ett moraliskt korrekt tillbakadragande gör de verkligen skäl för den kinesiska översättningen av Microsoft sökmotors produktnamn Bing. På mandarin betyder bing sjuk, förkylning eller pannkaka – beroende på uttalet.

Fotnoter/tillägg

  1. Kinesiska Google är inte den enda lokala versionen av Google som censureras i viss mån, tyska och franska Google visar till exempel inte nazistiskt material.
  2. Google har tidigare haft en ägarandel i den största kinesiska sökmotorn Baidu, men aktierna såldes 2006.
  3. Veckans Affärers Michael Zackrisson skriver som vanligt intressant i ämnet, men inte heller han tar upp Bing.
  4. Kina har en officiell pressrelease om Googles uttåg: Google, don’t politicalize yourself

Jag vill se Örebro!

Jag nås av nyheten att Havva:s sång Jag vill se Örebro blir inmarschlåt i den allsvenska hemmapremiären på måndag mellan Örebro SK och Åtvidaberg. En fantastisk nyhet och en fin födelsedagspresent.

Allsången kommer bli magnifik. Det är bara att plugga in texten:

Jag har en dröm
En dröm som jag haft i åratal
En vacker dröm,
som nån gång ska bli verklighet
Jag vet, jag kan,
trots att jag tvingas till svåra val.
Nå ända fram,
dit drömmen blir realitet.

Jag vill se Örebro.
Träffa folket som lever där.
Bara gå runt och glo.
Andas in stadens atmosfär.
Jag vill se Örebro.
Det har växt fram ett stort begär.
Är det möjligt månntro,
att få se Örebro.

Jag fick ett kort.
Ett vykort på deras vattentorn.
Det var så stort,
och hade sån fin siluett.
Det slog mig då,
att har man en sådan attraktion,
av en sån nivå.
Då måste det mesta va rätt.

[Refräng]

Är jag normal?
Är jag som folk i allmänhet?
För mina val
har öppnat en hel värld för mig.
Jag reser snart,
oförutsett och helt diskret.
Helt uppenbart,
är staden en mäktig magnet.

[Refräng]

Havva Jag vill se Örebro

Årets bild är en del av problemet

F irriterade sig på motiveringen, tillsammans irriterade vi oss över bilden i sig när vi var och såg Årets bild 2010-utställningen på Örebro läns museum i helgen.

Denna bild fångade oss direkt. Ett naket ögonblick av maktens världsordning samlad i ett rum utan säkerhet.

Årets bild Årets bild 2010 Henrik Montgomery, Scanpix

Det som framför allt stör med Årets bild är att det inte är en bra bild. Det är till och med ganska trist bild. Det enda skälet till varför den blivit årets bild är den symboliska laddningen.

Nicolas Sarkozy ser uppgiven ut, Angela Merkel skeptisk, José Manuel Barroso roat intresserad, Fredrik Reinfeldt är i bakgrunden och Gordon Brown lite utanför som vanligt. När vi ser bilden vet vi att de misslyckats.

Men utan ledfyren i bildens mitt blir den aldrig vald till Årets bild. Det är i ett rum helt utan säkerhet, säger juryn, och uttalar det nästan rakt ut Han går mitt ibland oss, frälsaren, Obama.

Och naturligtvis är de inte utan säkerhet. De behöver ingen säkerhet mellan varandra, bara mot omvärlden och där var det många raders säkerhet till oss i resten av världen, som de var där inne för att tala om.

I en annan motiveringstext säger juryn att maktens män och kvinnor är helt omedvetna om kamerorna. Men det är de naturligtvis inte. Man ser andra kameror i bilden och helt säkert är det en hel radda bredvid Henrik Montgomery från Scanpix. Det man ser är inte omedvetenhet om kameror, det är uppgivenhet om ett system de inte längre tror på.

Det vi vill tolka bilden som är det största skälet till varför det aldrig kommer fungera igen.

Omvärldens förväntningar på att låsningarna kan dyrkas upp, bara han finns där. Och det äre precis det som är problemet med juryns val. Det är en manifestering av ett feltänk.

Min kollega Lars Olof menade att bilden säger det är en negativ bild som talar om just det problemet, att alla hukar sig för jätten, men jag tror inte det.

Jag tror snarare det är samma skäl som gav Obama fredspriset innan han hunnit förtjäna det. Och när vi står med tyngden på hälarna och väntar på att han ska hända kommer vi heller inte kunna röra oss när vi måste.


Sen var utställningen kul att se. Bilden på handbollslaget som vann priset för Årets sportfeature av Sören Andersson är briljant och gör sig bara bättre i storformat.

DN-fotografen Paul Hansens bildreportage om AIK-bröderna vann välförtjänt i sin klass.

Två av tre porträtt är riktigt starka, särskilt som det andra kommer nära personligt – men den tredje bilden på Kleerup är faktiskt rätt värdelös. Det måste finnas tusen bättre rockfotobilder från 2009.

Sen lider utställningen lite av att den är illa hängd. Särskilt bildserierna från Årets fotograf, Pieter Ten Hoopen. På en ganska liten yta hänger bilderna flera gånger om.


Sen skulle jag velat återge bilderna här, men fotograferna är ju så kinkiga med sin upphovsrätt, så det fick bli lite sämre innehåll istället.

Jag vill att robotar ska få börja drömma om elektriska får

Vi har gjort bokslut av framtiden som framtid. Barnen ritar inte längre flygande bilar och tror inte längre att de kommer flyga till jobbet med helikopter.

Till och med science fiction ses med nostalgisk blick. De riktiga framtidsvisionerna filmatiserar vi från ännu en av Isaac Asimovs noveller. Och om vi försöker skapa en ny bild av framtiden gör vi den så lik vår nutid som möjligt och endast för att vi gjort slut på våra naturresurser och behöver nya för att komma vidare.

Jag tror vi behöver två saker för att börja tro på framtiden igen. Ett HIV-vaccin, så vi slipper umgås med döden när vi blir kära, och en hållbar energikälla.

Kärnkraft, ja tack!

Fission vore ju en fantastisk lösning om det inte var så jävla grisigt att bryta uran och om vi slapp de där fula slaggprodukterna efteråt, som vi inte säkert vet vad som händer med när vi försöker göra oss av med eftersom vi inte hunnit få lång tid nog på oss för att försöka.

Någon gång under min högstadietid blev jag satt på att presentera fusionskraft i ett projekt. Jag hade aldrig varit intresserad av fysik, och i ärlighetens namn aldrig därefter heller, men av någon anledning triggades jag av fusion. Jag tror det redan då var för dess löfte om framtid.

Löftet säger outtömliga energiresurser där bränslet, de tunga väteisotoperna deuterium (²H) och tritium (³H) som behövs för fusionen, finns naturligt i vatten och processen lämnar inget farligt avfall utan bara redan naturligt förekommande helium (He).

När deuterium och tritium slås samman bildas helium och samtidigt frigörs energi. Problemet är att det är väldigt svårt att få sammanslagningen att ske och i dagsläget behöver man tillföra så mycket energi för att det ska ske att energiutbytet blir negativt.

Två lovande metoder

Det finns två lovande metoder som forskarna tror kommer leda till en metod där vi kan få ett positivt energiutbyte ur fusion: magnetisk fusion och laserinnesluten fusion.

I franska Cadarache bygger ett internationellt forskarlag kärnreaktorn ITER (namnet är taget från latin och betyder vägen) som är ett försök att bemästra magnetisk fusion till år 2026. I en artikel i tisdags rapporterade DN om ett amerikanskt forskarlag från National Livermore National Laboratory som hävdar att de kommer ha en fungerande version av laserinnesluten fusion redan så snart som om två år.


Jag tror inte på flygande bilar, men jag vill att åtminstone de som växer upp nu ska tro på och sikta mot en framtid väsensskild från den de har runt sig när de växer upp, inte ännu en årlig uppdatering av the_time('Y+1').

Annars tror jag aldrig vi når den.

Jag är en boer

Apropå rasism studsade jag lite när jag läste DN i söndags:

George Lhauschayre, 25, singel, arbetar i broderns familjeföretag:
– Jag bryr mig inte så mycket om politik, jag känner inte till bakgrunden. Jag kan inte säga om Zuma är bra eller dålig. De är likadana allihop. Vad han än gör så är det hans eget problem. Polygami är deras kultur, det var så de växte upp. Det rör inte mig. Jag är en afrikander, en boer.

DN Vad tycker du om Jacob Zuma och hans regering? (2010-02-21, s 21) [inte på nätet]

Den elfte februari 1990 frigavs Nelson Mandela från fängelse i Sydafrika. Då var George Lhauschayre 5 år gammal. 1994 blev Mandela president, en position han hade fram till 1999 när han pensionerade sig. Då var George 14 år gammal.

Nu en vecka efter att Sydafrika firat 20-årsdagen av Mandelas frigivning talar George från djupet av sina fördomar, helt utan att skämmas – stolt till och med. De är likadana allihop och Jag är en afrikander, en boer. Det förvånar kanske inte, men det skrämmer lite.

Att ändra åsikter i grunden tar tid. Jag tycker det måste varit uppenbart att apartheid var fel, även i Sydafrika de sista åren innan Mandelas frigivning. Och även om det inte var det borde det varit självklart, åtminstone för dem som växte upp och blev medvetna vuxna efteråt.

Det är kanske inte så mycket att hänga upp sig på en sydafrikansk man, men jag reagerar på sättet han uttalar sig. Så självklart. Då är det långt kvar.

Mina tankar stapplar på skröpliga ben

Benbrott

Jag har aldrig någonsin varit min kropp före jag blev epileptiker.

Det slår mig när jag funderar på vad som hänt mig efter min epilepsidiagnos i höstas. Och jag tänker att det måste vara det här som händer stapplande tanter.

Innan jag fick mitt första epilepsianfall den 15 oktober 2009 hade jag aldrig riktigt tänkt på min kropp. Jag hade aldrig varit dödlig. Jag levde mitt sinne.

Min epilepsi beror på två kavernom jag har i vänster tinninglob som har blödit. Kavernomen är medfödda och gör oftast väsen av sig först i 30-årsåldern, precis som för mig alltså. Kavernomen är inte farliga i sig, neurokirurgen förklarade dem mer som leverfläckar på hjärnan, men de blöder lätt. Och när den blödningen (som alltså inte är en stroke, utan en mindre blödning) levrar sig trycker den på hjärnvävnaden runt om, vilket retar hjärnverksamheten och kan leda till epilepsianfall.

Vänster tinninglob hanterar, för högerhänta som jag, om språk och minne. När jag får ett grand mal spelar det inte så stor roll. Då får jag ett krampanfall, som i och för sig börjar i vänster tinninglob, men som sen snabbt sprider sig till resten av hjärnan och utlöser kramp i alla mina muskler i kroppen. Men när jag får ett mindre anfall, petit mal, ger det inte alls samma effekt. I mitt fall innebär det en mindre attack av afasi och minnesförlust. Kort sagt: jag säger något knasigt och minns inte ett skit av det efteråt.

Det här är ingenting konstigt i sig. Många lever med epilepsi och det kommer jag också lära mig. Men problemet är att jag aldrig varit något annat än mitt sinne förut. Jag har aldrig haft något, annat än mitt kön, som hindrat mig från att göra något. Jag har aldrig begränsat mig själv från att försöka med något som bara beror på mig själv.

Men nu känns det plötsligt annorlunda. Det är fyra månader sedan, men jag är för alltid annorlunda.

När jag fyller på min dosett med veckans mediciner är jag en patient. Jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle göra det just nu. Jag tycker naturligtvis om principen. Något regelbundet, som jag fyller på och använder regelbundet. Men stigmat från att använda en dosett överskuggar den sköna känslan av completion helt.

Men det är långt ifrån det värsta.

Det är värre när jag vaknar efter en hel natts sömn och känner mig helt slut på grund av medicinen som enligt läkaren ska ”bedöva hela hjärnan”.

Men det värsta är när jag lyssnar på musik i hörlurar och det svänger så jag måste kvida för att stå ut och min kära tror att jag är sjuk. Eller när jag själv tycker jag är absurt rolig och hon oroligt ser på mig om jag har ett anfall av afasi.

Det får mig att identifiera mig som patient, inte som mig själv. Och jag kan egentligen inte säga någonting. Jag förstår oron. Men jag försöker inte tänka på den. Jag försöker att inte tänka på att jag har två tidsinställda små bomber i min vänstra temporallob.

Jag vill inte beskriva mig själv som sjuk. Jag vill inte se mig själv som sjuk. Som epileptiker. Jag vill glömma bort det så mycket jag kan. Jag vill leva som att mina kavernom inte är några procents risk för att starta en ny blödning per år.

Men det måste var det som händer alla våra pensionärer när de plötsligt, från att ha varit vanliga medborgare som går rakryggat genom våra gator, börjar stappla. Den där rädslan för att falla, halka, för att tappa kontrollen. Jag har många gånger tänkt på när det där egentligen händer och varför det händer. Men jag förstår känslan nu. När man börjar ifrågasätta sin kropp. Ifrågasätta vad man klarar och inte.

Jag inser att ett fall riskerar större konsekvenser när man får skörare ben som äldre, men det säger ingenting om osäkerheten, rädslan eller balansen.

Jag är rädd för att jag ska bli skröplig. Att jag redan nu ska tvivla på vad jag kan och inte kan. Vad jag kan uppnå och inte kan uppnå. Vem jag är och vem jag var.

Uppdatering

Jag har skrivit om stycket om kavernomen. Det lät som att jag får epilepsianfall av att det blöder, det får jag inte.

Hej världen!

Jag funderade länge innan jag startade ytterligare en sajt.

Fifi tyckte jag skulle fortsätta på min gamla blogg k-märkt, men den kändes förlegad. Inte bara för att den var tekniskt undermålig och att jag inte riktigt orkade ta tag i att konvertera den till ett modernare system. Utan även för att den kändes fin på något sätt i den råa form som den ligger i nu. Utan utseende och dum. Rent innehåll, inget mer. Ett arkiv av det som varit.

Och digitalfarmers.com som den var en del av är borta nu och tiden har sprungit förbi behovet. Det var en otrolig möjlighet vi fick av Jörgen Lund för många år sedan. Gör vad ni vill på den här domänen. Det var som galleriytor jag fick chansen dela ut. Vänner och vänners vänner fick chansen att göra något på sin egen domän. Det var inte lika enkelt då.

Nu har alla farmare har gått vidare, men för mig (och jag tror för flera av dem) var det helt ovärderligt i min nätutveckling. En egen domän och framför allt Gör vad du vill.

Nu kan de två sakerna uppnås på fem minuter med hjälp av vilken vettig ISP som helst. Och det är inte särskilt dyrt heller.

Så k-märkt är förpassad till internethistorien. Men är inte De drabbade, 2652 böcker kvar, 5-7-5, dagensskiva.com, Happy User och kal(s livs)ström nog alltså? Nej, det är ju inte det.

För det finns ingenstans att riktigt skriva om det som faller utanför ramen. Och det har jag saknat. Visst skulle jag kunna göra det under kalström.se, men det känns inte rätt. Var sak på sin plats. Därför Kulak. Det är ytterligare ett steg till mitt försök att ägna 2010 till att skriva mer.